Ebba

Idag mår Ebba, en blandning mellan rottweiler och amerikansk staffordshireterrier, bra. Hon är ett utmärkt exempel på hur vägen till en andra chans må utgå från usla förutsättningar och vara lång och krokig men ändå kan nå vägs ände. Ebba är en framgångshistoria. En hund med helt fel start livet som ändå hamnade helt rätt till slut. 

Här är hennes berättelse.

Överallt i Sverige föds hundar upp under usla förutsättningar för att oreglerat och okontrollerat säljas vidare. Ebba var en sådan. Hon och hennes kullsyskon bodde tillsammans med sin mamma under bedrövliga förhållanden. Inlåsta i ett rum vadade de i sin egen avföring. Tassarna var missfärgade, trampdynorna sönderfrätta av urin. De var socialt missanpassade och redan i tre månaders ålder bar de på mycket rädslor – särskilt för män.

De här synerna möttes vi och polisen av när vi klev in i lägenheten för att hämta hundarna.

Som tur är regerade någon. En utredning följde där Ebba och hennes syskon överläts till Hundstallet. Väl här har dock resan mot ett nytt hem ofta bara börjat. En uppväxt som Ebbas sitter i. 

Ett första omplaceringsförsök misslyckades då ensamhet visade sig vara något Ebba inte alls kan hantera. Separationsångest ledde till att inredning fick smaka på både klo och tand. Så det blev åter till Hundstallet. Men det är alls inte unikt. Det kan behövas både ett, två och tre försök för att alla pusselbitarna ska falla på plats.

I Ebbas fall behövdes det två. För efter flertalet månader på Hundstallet fick Ebba ett jourhem. Där sa det klick och jourhemmet blev till heltidshem.

Ebba bor nu med en mycket kärleksfull familj där hon får uppleva den naturen hon förnekades som liten valp och där hon aldrig behöver vara ensam.
Det kallar vi en andra chans!

  


 

En hälsning från Ebbas ägare efter den stora responsen på Facebook.

Mer än 900 likes på Facebook var nog inte vad Ebba anade när hon första gången tassade upp för trappan i snålblåsten från havet, för nästan exakt ett år sedan. Lite skrajsen och misstänksam, mot män i synnerhet, skulle hon just fylla två, hade mycket att ta igen. På Hundstallet hade Niko och andra gjort ett jättejobb. Vardagslydnad, tillit, socialisering – förutsättningar för att hon överhuvudtaget skulle ha en framtid utanför stallet. Problemet var att hon fortfarande inte kunde vara ensam.

Idag ett år senare är Ebba en helt annan hund. Varje vecka har varit ett steg framåt i socialiseringsprocessen. Ebba har lärt sig att människor också kan vara snälla och att det inte är så farligt att vara ensam kortare stunder. 

Manliga vänner har jag också skaffat säger hon. Niclas, han i backen som busar med mig, Kenneth, farbror doktorn i grannhuset, honom kan det ju vara bra att vara snäll mot… Och så Dogge, den utflugne sonen. Hundar gör som Dogge säger, de följer minsta vink. Med Dogge får jag göra alla tricks jag kan som high five, rulla runt, gå på bakbenen och en massa andra saker som jag inte vet vad det ska vara bra för, men skojigt är det!

Hundkompisar har jag också skaffat mig. Tromb, den väldige schäfern, och Zorro, ridgebacken. Två femtiokilos bjässar att brottas med. Finast är nog ändå den Stora Stiliga Stövaren. Han som jagar i skogen och som jag så sällan ser, men jag vet att han finns därute någonstans.

Vad som också är roligt att se, är att Ebba inte har något emot att hälsa på Hundstallet igen. Glädjen är påtaglig när hon känner igen personal och frivilliga, kompisar från förr. Det bästa betyg Hundstallet kan få.

Efter ett år och en fantastiskt utveckling på alla plan, är Ebba ändå i mångt och mycket fortfarande en bebis. Hon har ett enormt närhetsbehov, älskar att krypa upp i husses och mattes knä eller bara rulla ihop sig i soffan för att vara nära. Och som hon anförtrodde oss härom kvällen: ”Bättre kan man väl knappast ha det”. 

 …och slutligen, tack för alla likes och glada tillrop på Fejan!

/Ebba med fanilj


 

Läs mer om Ebba, månadens hund i juni» 

NYHETSBREV
Prenumerera på vårt nyhetsbrev.