Blodspår – för nöjdare hundar

Blodspår är en form av aktivering som kan passa alla typer av hundar, även de som inte är avlade för jakt. På Hundstallet är det en av de sysselsättningar som personalen ägnar sig åt för att nå det ultimata resultatet  – en nöjd hund.

 text och foto: Karin Wallén

 

Petter Fahlin och praktikanten Astrid Söderquist trampar runt-runt en stund, så att tydliga spår bildas i snön. På det viset ”vallar de av” ett litet område med sin doft så att det inte finns ett allt för tydligt människospår alldeles i början. I det avvallade området sätter de upp en första snitsel. Här ska blodspåret börja.

– Det är kul att testa blodspår med alla typer av hundar tycker jag. Men inte minst för jakthundar och en del polarhundar vi får in blir det här en bra berikningsersättning, säger Petter Fahlin, pedagogikansvarig på Hundstallet.

Blodspår är en av de aktiveringar som man gör med hundarna, för att de ska få utlopp för sin jaktlust, och för att de ska få använda nosen och lösa en uppgift. Idag är det blandrasen Sixten som ska få använda sitt bästa sinne i skogen. Det är visserligen snö ute, vilket gör att vi människor tänker att hunden kanske kan fuska genom att se var vi gått – men hundar använder ändå helst luktsinnet.

Att lägga blodspår, eller viltspår som det också kallas, är ett sätt att träna upp riktiga viltspårhundar som ska kunna hitta skadat vilt i ett så kallat eftersök. Men när en människa lägger ett blodspår lämnas förstås doften av människa också kvar.

– Exakt vad hunden går på för doft kan vi ju inte veta. Men det blir en aktivering för dem oansett vad de i första hand går på, säger Petter och lyfter flaskan med oxblod. I korken har han gjort ett litet hål, och nu ska han dutta ut blod längs spåret. Men först häller han lite extra blod vid spårets början, ”skottplatsen”, som markeras av en snitsel.

Olika reaktioner

Enklast är att börja spåret från en stig och sedan gå ut i en loop och återkomma till stigen. Så småningom kan man börja utmana med fler och skarpare vinklar i spåret, som hunden måste hänga med i. Längden på spåret kan variera – det beror på vad du själv har tid med, hur naturen ser ut, och hur van hunden är. Men Petter tycker att det är onödigt att lägga alltför kort även allra första gången.

– En del lägger bara femton meter första gången, men det tycker jag är för kort. Då hinner hunden knappt sänka nosen. Jag startar med hundra meter och skulle hunden vara helt ointresserad så lägger jag kortare nästa gång.

En hund som aldrig testat blodspår förut kan reagera på lite olika sätt. De flesta blir intresserade och vill följa spåret, men andra – inte minst unga hundar – kan uppvisa lite obehag inför lukten. Det brukar kunna gå över när de upptäcker att det inte är farligt, och spårslutet – klöven – kan bli en riktigt åtråvärd och spännande trofé.

Petter börjar dra klöven i ett snöre bakom sig och håller flaskan i ena handen för att då och då dutta ut lite blod på marken. Astrid håller reda på snitslarna – som naturligtvis är till för oss människor, så att vi minns var vi gått i skogen.

Petter försöker att inte gå i blodet, så att inte blodet ska fastna under skon. Om det gör det skulle ju blodspåret fortsätta med honom där han går, efter att han fäst klöven i ett träd som avslut.

Sixten spårar säkert

När spåret är lagt får det vila ett tag. Blodspår skulle kunna vila i allt från lite under en timme upp till något dygn innan man tar det. Dagens spårhund är blandrasen Sixten, som har testat det här förut. Petter väntar tills han är nästan framme vid spårets början innan han sätter på honom selen och långlinan – det blir som en signal att det är dags att börja spåra.

Sixten fattar direkt. Han sätter ner nosen i backen och börjar trava på genom skogen med Petter bakom sig. Astrid plockar upp snitslarna när de passeras.

Tack vare snitslarna kan vi se att Sixten tar de små svängarna som Petter gjort, och följer spåret väl.

När han når spårslutet, där Petter fäst snöret med rådjursklöven i ett träd, får han först leta en liten stund. Petter har gjort det lite klurigt och stuckit in klöven under en rot.

Sixten drar upp klöven och sedan börjar han leka med den. Överlycklig och exalterad slänger han den i luften och tar krumsprång i luften. Det råder ingen tvivel om att han älskar det här.

En liten stund får han bita i klöven och sedan får han bära den hem. Nöjd.

– Folk brukar fråga om hunden blir trött av att spåra, som om det alltid är det man är ute efter. Men jag skulle säga att man får en mer nöjd hund av att spåra. Och det är ju ännu bättre, säger Petter.

Vill du testa blodspår? Det här behöver du:

  • En spårsele och en lång lina.
  • Blod, i det här fallet en flaska oxblod, går att köpa i välsorterade djuraffärer eller i vissa charkavdelningar i vanliga matbutiker. Gör ett hål i korken och dutta ut blod längs spåret, eller använd en lång käpp med en liten skumgummibit i ena änden, doppad i blod.
  • Klöven som sätts fast i ett snöre och släpas längs spåret tills den knyts fast som spårslut, går att köpa på välsorterade djuraffärer eller från jägare.
  • Snitslar kan till exempel köpas från djur-
    butiker på nätet, eller tillverkas på egen hand av färgstarka band.
  • När du har lagt spåret väntar du i cirka en timme (men du kan variera, lämna längre när hunden är van om du vill) innan du låter hunden spåra sig fram till klöven.

NYHETSBREV
Prenumerera på vårt nyhetsbrev.