Ett hjärta av GULD

När Kellbo kom till Hundstallet gick det inte att gå ut med honom. Så fort han kände kopplet dra i halsbandet kastade han sig ner på marken, kröp ihop och blundade. Fem år senare lever han livet på landet; egensinnig, glad och enormt kärleksfull.

Text och bild: Milena Bergquist och Hanneke Bonthius

Det är november och hela Hälsingland ligger insvept i ett tunt dis av små, små regndroppar. Vi befinner oss i byn Ina några kilometer väster om Söderhamn. En som varken bryr sig om regn eller dimma är amstaffen Kellbo. Han fullkomligt älskar att gå ut i skogen med sin matte Karin Wedin oavsett väder. Det är också han som säger till när det är dags, genom att buffa på halsbandet som hänger på en krok i hallen på det gulröda trähuset vid skogens kant. Ett halsband som inte längre är förknippat med skräck utan med glädje och frihet.

– Ingen vet ju vad han har varit med om, men hundskötarna tror att någon förmodligen använt någon form av elhalsband på honom, berättar Karin.

Det var 2013 då Kellbo en tidig morgon hittades bunden vid en stolpe utanför Hundstallet i Åkeshov. Stor och snäll så in i norden, men vettskrämd för halsband och promenader. Det tog sin lilla tid att få honom att känna tillit till livet och upptäcka att promenader kunde vara någonting härligt. Han omplacerades sedan till ett hundvant par där han hade det hur bra som helst. Efter tre år skilde sig paret och Kellbo kunde inte längre få den tid han behövde. På hösten 2016 kom han tillbaka till Hundstallet.

Han drog till Hälsingland

Nu är det snart två år sedan denna godmodiga bjässe fick flytta norrut till Karin och hennes familj.

– Vår älskade norska buhund hade nyligen fått somna in och jag hade bestämt mig för att inte skaffa en ny hund. Men det dröjde inte länge förrän jag satt där och tittade på hundarna på Hundstallets hemsida. Plötsligt dök bilden på Kellbo upp. Där är han. Han ska hit, kände jag bara, berättar Karin som omedelbart fyllde i en intresseanmälan och skickade in.

Några veckor senare hämtade Karin Kellbo och han fann sig tillrätta direkt. Det var som om han alltid hade bott här på gården intill skogar och ängar.

– Stefan hade inte träffat honom och precis när han kom hem var jag ute i stallet. När jag kom in igen satt de bredvid varandra i soffan och såg på tv. Han klev liksom direkt in i allas hjärtan med sin stora personlighet, berättar Karin.

Nu viftar svansen oavbrutet på den här stora, sköna och egensinniga killen som charmar alla som kommer i hans väg. Ibland kan han fortfarande bli stressad vilket kan resultera i att han till exempel börja kampa med kopplet. Men Karin har hittat ”nycklar” till Kellbo som funkar, nycklar som avleder och skapar ökat förtroende, aldrig någonsin kamp.

– Man kan inte tvinga Kellbo att göra som man säger, istället får man hitta sätt som funkar för honom. Han får följa med oss överallt och det älskar han, men vi får ta det i hans takt. Vi närmar oss situationer och i sammanhang gradvis. Som till exempel när vi är på hästtävlingar. Då står vi först vid sidan om och sedan arbetar vi oss långsamt in bland folk och hästar. Då går det alldeles utmärkt, berättar Karin.

För att han ska hålla sig lugn och inte stressas av folk som kommer för nära har Karin också skaffat sig en väst med texten: ”Stör mig inte. Jag tränar passivitet.”

Precis utanför huset ligger hagar och skogar. Kellbo känner varenda väg och stig.

Han säger till hur han vill ha det

Medan vi pratar, dricker kaffe och äter chokladkaka med vispgrädde i det trivsamma köket, ligger Kellbo och snusar gott under bordet. En stund, tills han tycker att det är hans tur att få uppmärksamhet. Då går han fram till Karin, sätter sig ner och börjar skälla.

– Jaså, du tycker att det är dags för lunch. Ibland hoppar han och studsar mot ytterdörren för att visa vad han vill. När dörren åker upp, rusar han ut, säger Karin och hämtar maten i skafferiet. Vi har våra rutiner, säger Karin och tar maten med sig ut i trädgården.

Eftersom Kellbo inte gillar tråkiga morgonpromenader får han en frukost uppdelad i två och en lunch. Detta blir då aktiviteter som han älskar och enligt Kellbo ska allt gå till på samma sätt varje dag. Medan Karin sprider ut maten bland stenar och blåbärsris, lattjar Kellbo själv en liten stund med sin gula, väl tuggade, boll. Sedan söker han upp var enda liten torrfoderkula med stor iver och vällust.

Han är alltid lös på gården trots att det inte finns något staket.

– Vi hade tänkt hägna in hela trädgården, men upptäckte snart att han inte går någonstans. Det är som om han vet var gränserna går. Någon gång har han gått in till grannen, men alla känner Kellbo, så det är ju inga problem.

Familjens dotter Emma rider och tävlar och hästarna har Kellbo stor respekt för. Han tycker de är lite läskiga och sitter helst utanför stallet och väntar medan hästarna får sin tid.

Efter kort vila på maten är det dags att ta bilder till det här reportaget och Karin föreslår att vi ska ge oss ut i skogen för att hitta vackra miljöer. Precis utanför farstun springer han runt husknuten och hämtar sin favoritstock. Den ska med och sedan är det följa-Kellbo som gäller. Det är han som bestämmer vägen med stocken i mun och med svansen med den vita tippen förnöjsamt vajande hit och dit. Då och då vänder han på huvudet med stock för att kolla om Karin hänger med.

– Vi gillar precis samma saker Kellbo och jag: skogen, mat och att mysa i soffan, säger Karin.

En mindre stock SKA med på promenaden, tycker Kellbo. Och ofta blir det som Kellbo vill.

Älskar att dyka efter sjunkved

Möjligtvis är Kellbo lite mer intresserad av att bada än Karin. Han fullkomligt älskar det och kan simma hur länge som helst. Inte långt från gården finns både sjö och en stor mosse att simma i. Djupa vattenpölar går också bra.

– I sjön dyker han ner till botten och drar upp sjunktimmer som han sedan simmar iland med. I somras badade vi varenda dag. En gång när vi kom ner till sjön var det en annan familj där. Vi frågade om det var okej att Kellbo också hoppade i. Det var det, sa de och mannen i familjen simmade tillsammans med Kellbo. ”Tänk att jag har simmat med en sådan där hund”, sa han sedan till sin fru.

Var det någon som möjligtvis hade fördomar mot amstaffar här i byn så har dessa helt kommit på fall.

– Han är en underbar hund. Helt klart med sina egenheter. Det bästa med Kellbo är att han är som han är, säger Karin och lyckas få honom att byta stocken mot en godis för att fotografen Hanneke ska få en enda bild utan den.

Väl hemma rullar han sig ihop sig vid Karins fötter och sover gott medan vi säger adjö och rullar genom novemberregnet tillbaka mot Stockholm. Den här gången med en bit av Kellbo i våra hjärtan.

Det krävs godis för att Kellbo ska sitta still på en sten. I dungen intill ligger ju gamla träd som går att dra loss från marken.

NYHETSBREV
Prenumerera på vårt nyhetsbrev.