Krönika – En hund jag minns

Berättelsen om lilla Nisse

Vi som omplacerar hundar på Hundstallet omplacerar alltid de hundar vi fastnat lite extra för. När ny hund inkommer på Hundstallet diskuteras i Omplaceringsgruppen vem som ska omplacera hunden och det blir alltid så att man får omplacera sina favoriter. För är det något vi vet så är det att de hundar man känner mest för alltid får de bästa hemmen när man får välja de hemmen själv. Och som tur är så är vi en blandad trupp i gruppen vilket gör att vi alla gillar olika typer av hundar. Jag minns alla mina placeringar men då och då tänker jag lite extra på en liten tjock kille som hette Nisse. En hund som trots sin litenhet på jorden gjort stort avtryck i många människors hjärtan.

Nisse var en norfolkterrier som levde med sin äldre matte. En dag blev matte sjuk och hamnade på sjukhus. Nisse tog då tillfället i akt och begav sig ut genom dörren medan ambulanspersonalen var i lägenheten. Han gick ut på stan och som det matvrak han var så gick han och parkerade sig utanför en hamburgerrestaurang. Där satt Nisse och drömde om hamburgare men snöpligt nog blev han upplockad av polisen. Polisen körde honom till Hundstallet och här konstaterades att det var en rejält överviktig kille vi hade fått in. Bantningsschema upprättades och Nisses väg till ett nytt liv började här. Då Nisse hittats utomhus utan ägare så klassades han som en Hittehund. Han var heller inte registrerad på jordbruksverket så ingen ägare kunde hittas. Därför blev Nisse överlåten till Hundstallet efter en tid då ingen saknade honom.

Nisse tog mig med storm med sitt vänliga sätt och mörka ögon. Han var positiv till allt och älskade att mysa. Det var något så hjälplöst men ändå modigt över den lilla runda killen att man föll pladask för honom. Minns en dag när jag skulle lyfta upp honom på ett bord hos veterinären, oj vad förvånad jag blev över hur tung han var. Nisse är en sådan där hund som jag hade önskat fått plats hemma i min flock men vid den här tiden hade jag en hane som inte kunde bo med annan hane så det var omöjligt. Då och då kommer det en sådan hund som man helst av allt vill ha själv. För mig händer det tydligen ofta eftersom jag nu har 5 egna Hundstallshundar. I alla fall, det blev självklart att Nisse skulle bli min omplaceringshund och jag hade en klar bild av hur den eller de som skulle få ta honom skulle vara.

Mitt första uppdrag var att börja forska lite i hans bakgrund. Jag såg ju att det var en renrasig Norfolkterrier och tyckte det var oerhört märkligt att han inte fanns i något register. Så min första kontakt blev med Norfolkterrier-klubben. Där satte man igång och forska och ganska snabbt fick jag kontakt med en kvinna som inte bara kunde tänka sig att forska i hans förflutna, hon ville också komma och träffa Nisse för att se om han kanske kunde tänka sig att flytta hem till henne. Anna-Karin hette hon och hon var exakt det jag letade efter. Härlig, kärleksfull och rolig och med all tid i världen för att ge Nisse ett fantastiskt liv.

Anna-Karin kom till Hundstallet med sin andra Norfolkterrier och Nisse rultade ut i väntrummet för att hälsa. När Nisse rörde sig så såg det ut som om bilringarna runt hans mage riktigt vobblade. Så tjock var han. Men jätteglad! Självklart fann Nisse och Anna-Karin varandra direkt och Nisse följde med henne på den långa resan hem. Bantningsplan medföljde och allt kändes helt fantastiskt. Väl hemma började Anna-Karin forska och med hjälp av chipnumret så lyckades hon tillslut spåra uppfödare som i sin tur hade uppgifter till ägaren. Matte som var gammal och sjuk var inte längre kapabel att ta hand om Nisse och hon blev också jätteglad att han fått ett så fint hem. Genom åren som följde fick jag små uppdateringar från Anna-Karin och Nisse och det var en fröjd att se en numera smärt Nisse flyga fram över ängarna tillsammans med sin kompis Kråkan. När Nisse blivit väl till åren hälsade jag på honom. Det var fortfarande samma gamla Nisse som mötte mig vid dörren, om än något mer gråhårig.

Nisse är en hund jag aldrig glömmer och när en omplacering blir så här bra som just hans blev så värmer det hjärtat något så enormt. Att ha fått matcha ihop honom med den person som han var menad att leva med, det är mer värt än något annat. Nisse finns inte med oss numera, han gick bort förra året. Men hans minne lever kvar och jag blir än idag full i skratt när jag tänker hur han tog saken i egna tassar och helt sonika skaffade sig ett nytt liv genom att kliva ut genom den där dörren!

Text: Krönikan är skriven av Anna som omplacerade Nisse.
Bild: Anna-Karin, Nisses matte, och Hundstallet.

 

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn