Överlevaren Hero

Han hittades av en slump, mer död än levande. Hur och varför någon dumpat en huskyvalp mitt i skogen vet ingen, men tack vare omedelbar hjälp och stöd av Hundstallets givare, har Hero fått chansen till ett nytt liv.

Text och bild: Karin Wallén

Det började som en vanlig söndagspromenad i skogen för paret utanför Stocholm, tills de gjorde en upptäckt de sent ska glömma. Först trodde de att det var en påse som låg där under träden. Men när de gick närmare såg de vad det var. En valp. En livlös liten huskyvalp.

De tog den till polisen, som sa åt dem att kontakta Hundstallet för att få hjälp med hunden.

– När han kom in var han mer död än levande. Jag körde direkt ut till djursjukhuset Albano och ringde dem när jag var på väg. Jag sa att jag inte visste om han skulle vara vid liv när jag kom fram, säger Ellinor Krogh, hundskötare på Hundstallet.

Han hängde slappt när hon höll honom i famnen, rosslade när han andades och orkade inte öppna ögonen. Både ur ögonen och ur nosen rann gul gegga. Kroppen var full av infektioner. Ett helt team mötte henne vid djursjukhuset och tog genast in valpen för vård.

– Jag sa att de skulle göra precis allt de kunde för att rädda honom. Jag kände att det måste gå. Och jag visste att vi skulle kunna få tag på människor som ville hjälpa till ekonomiskt. För det här skulle förstås kosta mycket pengar, säger Ellinor, som där och då bestämde att den lilla valpen skulle heta Hero.

Hero blev rakad längs svans och rumpa, där fluglarver gjort sig ett bo. Förmodligen hade han legat i skogen i minst ett par dagar. Han var enormt uttorkad och skulle förmodligen inte ha överlevt mer än ett halvt dygn till i skogen.

Men efter omvårdnad och dropp på Albano kunde han sitta upp.

– Det var ett stort framsteg att han kunde sitta upp, men veterinärerna var fortfarande inte säkra på om han skulle klara sig. Han kunde fortfarande inte äta. Men han fick mycket dropp, mediciner och antibiotika för att klara de där dagarna, säger Ellinor.

Efter fem dagar på djursjukhuset hade han blivit så pass pigg att han kunde checka ut och fortsätta vårdas i ett hem. Då ringde det hemma hos jourfamiljen Almgren-Borg i Täby.

Svag och orkeslös

– Plötsligt står jag på Albano och tar emot den här lilla valpen. Som egentligen inte är min, men som behöver omvårdnad direkt. Det var ungefär som att komma hem med sitt första barn. Känslan var bara – shit, vad hände?

Lisa Almgren ler och tittar ner på Hero som sover under matsalsbordet. Han tvärslocknar ibland, så som valpar gör. Men när han är vaken är det full rulle. Numera.

För några veckor sedan var det annorlunda. De första dagarna efter sjukhusvistelsen orkade han inte gå mer än ett par meter i taget. Han var orkeslös. De små muskler han fått hade hunnit förtvina under ensamheten i skogen. Förmodligen var han inte mer än åtta veckor när han hittades, och när han kom till sitt jourhem gick de rakt in i rollen som extraföräldrar.

– Vi matade honom med händerna. Det var inte många tuggor som han klarade själv, så vi stoppade i honom några kulor flera gånger om dagen. Jag tänkte att nu måste han bara lägga på sig lite och bli starkare. Han var så svag, säger Lisa.

Djursjukhuset tog prover på allt från rabies till valpsjuka. Eftersom ingen visste något om Heros bakgrund gällde det att kolla allt. Han hade ju kunnat vara insmugglad från ett annat land.

Den lilla huskyvalpen följs upp med undersökningar, och i skrivande stund verkar han frisk. För varje dag som gått har han blivit starkare, piggare – och mer som en valp ska vara.

– Nu bits han med sylvassa tänder precis som valpar gör. Han leker. Han pratar. I början lät han inte alls, så första gången han gav ifrån sig ett läte blev vi förvånade, säger Lisa.

Hon hade svårt att sova under den första tiden med Hero, det var som att ta-hand-om-hormonerna genast började gå på högvarv, och hon tittade till honom och tog ut honom för att kissa flera gånger per natt. Nu har han så smått börjat förstå det där med att göra ifrån sig ute, och han lyssnar på sitt namn.

Leker som kompisar

– Tyvärr får han inte träffa andra hundar än eftersom han fortfarande ska få någon vaccination till och är under utredning. Han blir så ivrig och vill inget hellre än gå fram när han ser andra hundar ute, säger Lisa.

I jourfamiljen finns förutom matte Lisa och husse Andreas även barnen Stella, 7, och Julia, 4. De har blivit bästa kompisar, även om valptänderna som nu börjar prova sig fram är lite jobbiga ibland.

Hero har vaknat till under bordet och får sitta i husses knä en stund.

– Vi har förstås tänkt på det här om vi skulle kunna ha honom kvar. Man blir ju så fäst, och med honom är det speciellt eftersom han kom som en hjälplös liten svag valp, säger Andreas, och fortsätter:

– Men vi måste tänka på vad som är bäst för honom. Vi vill verkligen att han ska komma till det bästa hemmet för honom. Någonstans där de kan ge honom allt en husky behöver. Men det kommer att bli svårt. Jag har nog gråtit varenda gång vi har lämnat vidare en jourhund.

Julia lägger sig på golvet och Hero kommer genast för att se vad hon gör. De har blivit som två kompisar, och när vi fortsätter ut i trädgården springer de runt och leker en stund. Borta är den svaga lilla valpen som bara orkade gå två meter innan han var tvungen att vila. Hero fick en ny chans till livet, och det här är bara början.

NYHETSBREV
Prenumerera på vårt nyhetsbrev.