Var inte rädd! Jag går bredvid dig.

Så kom då dagen då det fina vi hade tog slut. Dagen som jag varit så rädd för. Rädd, inte bara för att förlora henne – Toka, min skugga, min bästa vän,
min compadre – utan också rädd för vem jag skulle vara utan henne.

Nästa månad skulle Toka ha fyllt 17 år. Att jag fick ha henne så länge är en ynnest som jag enbart känner kärlek och tacksamhet över. Toka lärde mig så mycket
och var den mest lojala och fantastiska hund jag någonsin kunnat önska mig. Hon uppfostrade mina andra hundar som om de var hennes egna valpar och hon gjorde det med den äran.

Jag minns 2011 när jag såg henne för allra första gången. Hon kom in till Hundstallet som ett polisärende tillsammans med flera andra hundar.
I samma sekund som våra ögon möttes visste jag, om hon blev överlåten till Hundstallet, då skulle hon bli min.

Från dag ett blev Toka en självklar del av min familj. Dit jag gick, gick hon. Det jag kände, kände hon. Hon speglade mig i allt jag gjorde och tryggheten jag kände över att känna en hund så där ända in i innersta själen, det saknar jag idag. Jag visste exakt hur hon kände och skulle agera i ALLA situationer. Hon var verkligen min bästa vän.

På grund av att vi hade det där alldeles speciella bandet blev också mitt beslut att låta henne vandra vidare relativt enkelt, när hennes kropp inte riktigt
orkade längre. Eller när hennes minne och tankar inte längre var med oss. Hon var närvarande, men någon annanstans.

Det är en stor sorg att inse att hon inte ska gå bredvid mig under resten av mitt liv. För hur självklart det egentligen är att en hund inte lever lika länge som en
människa, blir smärtan inte på något sätt mindre. För hon fattas mig. I varje sekund.

Toka älskade att ”dansa” med andra hundar. Ja, vi kallar det för dansa, för det var precis vad det var. Det var alltid en fröjd att se henne dansa och jag antar
att jag aldrig mer kommer att ha en dansande hund i mitt liv. Hon älskade också att bada och jag såg till att det blev många bad denna, vår sista sommar.

Då och då möttes vi av okunskap: ”En sådan där hund kan man ju inte ha med andra hundar. Eller: ”En sådan där hund kan man ju inte lita på tillsammans med människor.” Toka var en amstaffblandning som om och om igen omvände alla tvivlare genom sitt vänliga och ärliga sätt. Den största motståndare jag någonsin mött av denna typ av hund, sa efter vårt möte: ”Det var en väldigt fin och vänlig hund du har vid din sida”.

Jag är så glad för vårt sista år tillsammans. Förra året drabbades Toka av än det ena och än det andra, och många gånger trodde jag att jag skulle förlora henne. Men, med ny medicin fick vi dansa tillsammans ett helt år till.

Som jag älskade henne! Och jag tror hon älskade mig lika mycket. För ett år sedan lovade jag henne att den dagen hon skulle få somna in, då skulle det bara vara
hon och jag. Och massvis av köttbullar och på en plats där hon kände sig trygg. Precis så blev det.

Jag är inte rädd längre, jag vet att hon går bredvid mig, och om jag har tur och får leva länge till, så vet jag att hon väntar på mig, där på andra sidan. Min vackra hund. Jag kommer sakna dig för all framtid.

Matte till Toka
Anna Beijer

NYHETSBREV
Prenumerera på vårt nyhetsbrev.