Volontärer firar 300 HUNDAR

Marie och Peter Eklund är pensionärer med många järn i elden – men en dag i veckan viger de alltid åt hundarna på Hundstallet. I våras firade de att de promenerat med sammanlagt 300 hundar genom att bjuda personalen på tårta. Och det blir säkert 300 till.

text och foto: Karin Wallén

Det är en vana som sitter i sedan han jobbade med fastighetsjuridik. Då var excel ett dataprogram han hade mycket nytta av. Så förklarar Peter det faktum att han för in varenda hundpromenad i ett excelark, med datum, namn och ras på hunden. I våras när han såg att det närmade sig 300 individer, som han och Marie promenerat med sedan de blev volontärer för tre år sedan, bestämde de sig för att det var dags att fira – och tog med både excellistan och en fin tårta som det stod ”300” på till Hundstallet.

– Alla kastade sig över listan och tyckte det var så kul att se alla hundnamnen där. Det blev en mysig stund där vi gick igenom alla hundar, och delade de minnen vi hade av dem, säger Peter, när vi träffas på Hundstallet i Åkeshov.

Varje tisdag kommer han och Marie hit, går en trappa upp i huset, och kollar vilka hundar de blivit tilldelade för dagen. Där får de också veta om det är något särskilt de behöver tänka på med de aktuella hundarna.

– Personalen är fantastisk. Är det något bekymmer med en hund så får man alltid vägledning. Och vi har lärt oss så kopiöst mycket genom Hundstallet, säger Marie.

Hon nämner föreläsningar med Hundstallets Petter Fahlin och Ellinor Krogh som exempel, om bland annat berikning och belöningar, och även ett spännande gästspel av etologen Per Jensen.

Dessutom har de lärt sig att aktivera hundarna med nosework, tack vare instruktören Lotta Bauer på Hundelska.

– Promenaderna vi gör kan bli lite olika beroende på vilken hund det är. Vissa behöver gå till rastgården och springa av sig. Om det är någon lite mer försiktig hund blir det gärna godislekar och nosövningar som stärker självförtroendet. Och lite miljöträning förstås, säger Marie.

Hon går gärna ner till stallet och hästhagen bakom slottet för att titta på hästarna tillsammans med en del hundar, hästmänniska som hon är. En del hundar är väldigt vaksamma till en början, och då går hon förbi även nästa vecka. Till slut tycker de att det inte är så farligt det där med att vistas nära hästar.

– Jag har aldrig varit typen i stallet som vill tävla med hästarna. Däremot vill jag alltid förstå den där lite knepiga hästen … och det är väl likadant med hundar. Jag blir så imponerad av hundar som har rädslor men lyckas komma över dem, säger Marie.

Peter och Marie har händerna fulla som pensionärer – här med valparna Henning och August.

Jobbar med tålamod och lugn

Hon minns en liten spaniel som kom in som hittehund. När hon skulle gå ut med honom dagen efter att han kommit in hade han lyckats krypa in under hundsängen i sin box, så att han inte syntes. Där låg han, platt som en pannkaka. Hon fick locka fram honom, och till slut gick det.

– Sedan satt jag bara där och andades lugnt. Jag brukar sjunga lite ibland också. Djur är de enda som uppskattar min sång, säger Marie och ler.

– Jag tror det handlar om att få ner andningen och förmedla ett lugn. Så efter en stund kom han och kröp upp och låg så att han fick mina hjärtslag mot sin kropp. Till slut tog han sig även upp och slickade mig på munnen. Sedan kunde vi gå ut, och väl ute var det en glad liten kille.

Om det är något som behövs med de här hundarna så är det tålamod, menar Marie. Att ge dem tid, tänka på att andas lugnt, belöna dem så fort de gör små framsteg och möta dem där de är i sin utveckling.

Även om hundpromenader och en del övningar är de vanligaste uppgifterna för en volontär kan det även förekomma lite andra göromål.

– Man vet aldrig riktigt vad som väntar. En gång skulle vi få bada två valpar fick vi veta. Det visade sig att det var två sankt bernhardsvalpar på åtta månader. De var gigantiska och man behövde verkligen vara två för att få in dem i badet, säger Marie och skrattar åt minnet.

Det blir många skratt och fina stunder med hundarna, som sedan blir varma minnen. Men det finns förstås också svårare stunder.

– Det finns ju en mörk baksida men hundar som kommer in som är så förstörda att de inte kan räddas. Men vi har sett hundar komma in som verkligen går att vända. Varje hund har ju en träningsansvarig och ett träningsschema, och vi som är volontärer följer de direktiv vi får. Jag får ofta ta de starka och lite oborstade hundarna, säger Peter.

– Och jag tar ofta de som är rädda. De är bra på att matcha så att det blir bra både för volontärer och hundar, säger Marie.

Kärlek till djur och människor

Både Marie och Peter har vuxit upp med djur, och har fortsatt att ha djur i vuxen ålder. Katt, hund och till och med en minigris har passerat hemmet. Men så här i efterhand var grisen kanske inte det bästa djuret att ha som sällskap.

– Vi var personlighetsförändrade allihopa efter den upplevelsen. Det var nog vårt sämsta projekt hittills, säger Marie och skrattar.

– Hon skulle alltid sova i sängen och bökade sönder lakanen. Dessutom är de brunstiga var tredje vecka och då stod hon och flåsade och var väldigt krävande.

Grisen fick stanna hos dem i nio månader innan hon fick en ”fosterfamilj” på landet istället. Efter det blev det en golden retriever som flyttade in, och det passade betydligt bättre in i livet.

– Bailey var det mest underbara man kunde tänka sig. Han dog för elva år sedan, när han var nio år. Han fick cancer i mjälten och det gick väldigt fort. Och när han dog sa jag till Peter att det kan inte bli någon mer hund. Jag orkar inte gå igenom det här igen, säger Marie.

Istället fick de en ”nästan rehabiliterad” katt att ta hand om, och så småningom ersattes suget efter att umgås med hundar genom volontärverksamheten på Hundstallet.

– Här möter vi så olika raser och storlekar. Personligheter med olika bakgrund. Det är väldigt intressant, säger Peter.

Varje tisdag kommer de alltså ut till Åkeshov, men i övrigt har de också ett späckat schema. Marie rider och är i stallet, Peter spelar musik mer än någonsin, och så har de barnbarnen förstås. Och dessutom ett annat hjärteprojekt, i Kenya. För femton år sedan startade de en förskola i slummen i Mombasa, som de driver med vänner i Kenya och Sverige. Nu finns 125 barn på skolan – barn som annars skulle ha hamnat utanför skolsystemet.

– För att få gå i grundskola ska man kunna skriva och tala engelska, men de här barnen kunde inte det och behövde hjälp med det. Hittills har vi slussat igenom sammanlagt 500 barn genom hela skolsystemet.

Det tog lång tid att få tillstånd till skolan, men efter fyra år gick det – utan mutor. Med mutor hade det naturligtvis gått snabbare, men mutkulturen var inget som Peter och Marie ville bidra till.

– Nu har förskolan tre lärare anställda, och både kristna och muslimska barn i klasserna, säger Marie, som tillsammans med Peter snart är på väg dit igen. Det blir några besök då och då, och att ha hund skulle inte ha fungerat så bra med resorna.

Hundkontakten de får som volontärer vill de inte vara utan, och det känns också fint att kunna bidra till den ideella verksamheten.

Blir det trehundra hundar till?

– Ja, vi fortsätter så länge vi orkar. Vi har kul och får lära oss massor på köpet, säger Peter.

Han tänker på hundarna som sätter sig lite extra i hjärtat, och nämner den vita boxern Björne som är en favorit just nu. Björne har varit svår att omplacera eftersom han inte kan vara med andra hundar.

– Men han är underbar, han blir helt tokig när jag kommer. Vi älskar varandra, säger Peter.

– Och Klara. Som använts som valpfabrik. Det är sjutton kilo obetingad kärlek, säger Marie och fortsätter:

– Jag var ute med henne och ville sitta still en stund, och då låste hon tassarna bakom nacken på mig och pussade så jag inte fick luft. Hon vill bara ha närhet.

Vadå – ska inte jag vara i fokus?

 

NYHETSBREV
Prenumerera på vårt nyhetsbrev.