Februari 2013: Sigge

Förra året fick Sigge (före detta David) flytta hem till oss. Den första tiden tyckte vi att han anpassade sig bra till sitt nya hem och fungerade väl i många situationer som vi förstod var nya för honom. Han hade ett mycket valpigt och nyfiket beteende som vi tyckte om – samtidigt som vi förstod att här finns det mycket hund att jobba med. 

Nu såhär tre månader senare blir jag glad då jag tänker tillbaka på vilka framsteg Sigge har gjort i sin utveckling och träning med oss. Jag blir samtidigt också helt slut då jag måste erkänna att det har varit svårt med många jobbiga och frustrerande stunder. Vi tränar för fullt, kämpar på och tänker inte ge upp men vi har fortfarande en lång väg att gå innan Sigge kommer kunna fungera bra i alla situationer. Han är en otroligt kärleksfull och älskvärd vovve som ger så mycket glädje till oss varje dag. Men han är ingen hund som generaliserar utan allting måste läras in igen på varje ny plats vi kommer till.

De största svårigheterna för Sigge är att han lätt går upp i varv och blir stressad och då är det svårt att få kontakt med honom. Och det är svårt att få honom att känna sig trygg. Detta händer då det är mycket folk, höga ljud, nya platser, människor han känner som går åt olika håll etc. Så hur hanterar vi det så att Sigge ska kunna leva ett tryggt liv tillsammans med oss? Just nu går vi på två kurser för hundens hus där vi har fått bra råd och tips. Sigge har gjort enorma framsteg och det märks tydligast när han är i en för honom trygg miljö. Jag önskade ibland att vi kunde skynda mer långsamt i träningen. Men vissa situationer går inte att undvika, som tex att åka tunnelbana och buss.

En del av träningen som har gått jättebra och långt över förväntan är att lämna honom ensam hemma. I dagsläget kan vi lämna honom några timmar utan att han hittar på bus eller sitter och ylar eller liknande. Vi tror att han bara ligger och sover då vi är borta.

Vi är otroligt glada över att vi får ha Sigge i vårt liv. Vi kämpar på med hans träning och kommer inte att ge upp. Det känns som att vi ibland glömmer att han faktiskt inte är så gammal och att vi då ställer lite för höga krav på honom. Tyvärr så är det lätt hänt att det blir så eftersom han är så stor. Han har vuxit och är över 65 cm i mankhöjd och väger någonstans runt 35 kg. Därför fungerar det inte rent praktiskt att få gå runt och dra i kopplet och hitta på hur mycket bus som helst.

Tack Hundstallet för att vi har fått äran att ta hand om Sigge. Han är en fantastisk hund och vi är stolta att få vara hans ägare. Nästan alltid i alla fall… Vi får ofta frågan om vilken ras han är och vårt svar kommer nog alltid att föbli det samma; han är en ”Bushund” som nog aldrig kommer växa i sina alldeles förstora tassar. Vår gissning är att han är en blandning mellan schäfer, någon retriever och greyhound eller någon annan vinthund som springer på liknande sätt.

Stort tack för er insatts för alla hundar som ni tagit hand om genom åren.

Med vänlig hälsning

Viktoria, Yasir och Sigge