Februari 2017: Ninja

En kväll i förra veckan var Ninja hos min mamma för första gången. Hon skulle få ett stort tuggben, Ninja alltså, och mamma såg fram emot sitt favoritprogram på tv. Något tv-tittande blev det nu inte.

Redo för bus

Ninja hade istället planerat att kolla vem som egentligen bestämde därhemma. Hon for runt och gav soffan ett nytt utseende med alla soffkuddar på golvet och när hon var klar med bäddningen var det dags för kvällens lek, tafatt! Med tuggbenet i munnen fick hon mamma på fötter och visade hur hon ville bli jagad runt lägenheten.

Mamma som älskar hundar och har passat mina tidigare fyrfotingar många gånger blev lätt överrumplad när Ninja for in med sitt övertygande sätt. När jag kom för att hämta henne var stackars mamma helt slut. Hon hade inte kunnat avsluta leken utan låtit Ninja hållas.

Själv älskar jag den där kaxigheten hos min hund. Hon och jag är helt överens om vem som bestämmer och det gällde från första stund att visa tydligt vem som har kommandot i vår relation. Hon söker bekräftelse och tydlighet och när hon får det så är hon den mest underbara livskamrat. Hon tuffar fram genom livet med enorm energi och det krävs både fysisk och mental stimulans för att hon ska må bra. Samtidigt nöjer hon sig med rastning och tuggben någon dag då och då.

Buffelhorn är favorittugg

När hon stormade in i mitt liv för drygt ett och ett halvt år sedan hade jag nyligen mist mina älskade hundar, en golden och en stor blandis, tätt efter varandra. Jag hade inbillat mig i flera månader att jag skulle leva utan hund. Ni som läser denna betraktelse vet att det är korkat att tänka så. Hur skulle det gå till? Har man haft hundlivsstil hela livet så fortsätter man med det helt enkelt.

Valpläge var det inte, det visste jag bestämt. Tidigare hade jag ägnat mig åt apportering och jaktprov något som jag fortfarande tycker är fantastiskt. Men kanske skulle jag inrikta mig på en annan typ av hund? De retrievers jag haft genom åren har alla varit goda representanter för sin ras, will to please har stått skrivet i pannan på dem. De har varit lätta att fostra, med undantag för något tonårsår då förstås!

Hundstallets hemsida hade jag besökt många gånger och någon staffeblandning skulle det inte bli tal om i alla fall. I samma veva började äldste sonen prata om en bekant som hade en amstaff och det verkade vara en fantastisk hund, smart, nyfiken, modig och tuff. Jag träffade den några gånger och blev helt förtjust.

Sedan gick det snabbt. Jag anmälde intresse för flera av Hundstallets hundar och några dagar senare ringde Anna därifrån. Hon hade en kandidat som verkade passa mig, stadsbo sedan tidigare, några år på nacken men pigg och glad. Jag fick också veta att det kunde vara jobbigt med hundmöten, men i min intresseanmälan hade jag ju skrivit att jag hade vana vid det.

I maj 2015 hade Hundstallet Öppet hus och den dagen skulle jag få hämta Ninja och ha henne på prov i några dagar. När jag såg henne första gången sprang hon runt och skällde i sin inhägnad på stallet. Jag ställde mig en bit ifrån och studerade hennes beteende. Vid första anblicken kunde det verka som att hon var nervös eller rädd, men efter en stund tyckte jag mig se den där kaxigheten. Hon protesterade helt enkelt mot att vara instängd och lämnad. Jag fick sedan veta att hon haft det jättebra under sin stalltid. Hon bodde nämligen i jourhem hos Hundstallets Lälle.

Öppethustimmarna sniglade sig fram för mig, jag ville ju hämta hunden precis nu. Medan jag väntade traskade jag runt på området och stannade till vid ett bord med en kvinna som berättade om en ny hundsport. Det var Lotta Bauer som är en av eldsjälarna som dragit igång Nose Work i Sverige. Jag fattade inte riktigt vad det gick ut på då men fick med mig hennes kort.

Till slut fick jag också med mig Ninja hem och dagen därpå var jag redan säker. Hon stannar här! Denna bestämda dam kollade sitt nya hem grundligt, allt skulle registreras. Sedan fick hon syn på en splitter ny hundkorg i hallen och bestämde sig för att godkänna hemmet. Det visade hon genom att rulla ihop sig i denna korg och tvärsomna.

Om hon får lov så vräker hon sig gärna i min säng och kan sova under duntäcket hela natten. Jag har förstått att det är staffebeteende. Morgontrött är bara förnamnet när det gäller denna diva. Kliva ur sängen/korgen gör man enbart för att äta frukost, sedan går man och lägger sig igen. Morgonpromenad före 9-9.30 är helt onödigt i hennes värld. Jag kan stå påklädd med kopplet i handen och pa hur mycket jag vill. Hon bara ignorerar.

Morgontrött?

Egen vilja, stor charm, mycket bus, smart och snabb att lära nytt, älskar alla människor och lägger gärna huvudet i knät på medpassagerare på tunnelbanan. Listan kan bli längre med allt fantastiskt.

Det som har varit jobbigt och något som hon och jag kämpat mycket med, är hundmöten. I våra kvarter bor en oändlig mängd hundar så det måste fungera helt enkelt.

Ganska snart tyckte jag mig se att hon inte var aggressiv. Hon tyckte bara att det var obehagligt om hon måste möta en annan hund om avståndet var för nära. Jag testade först med att avleda med godis eller boll när vi skulle gå förbi. Hon var inte intresserad utan behövde fokusera på den andra hunden. Det kändes problematiskt ska erkännas men jag kom då på hur jag hade gjort med min son för många år sedan. Han hade fastnat ensam i en hiss och var förstås livrädd för allt vad hissar heter. På något sätt, jag minns inte hur, fick jag med honom på utmaningen att åka i hissen så många gånger som möjligt för att bota rädslan.

Alltså skulle Ninja och jag varje dag utsätta oss för hundmöten men på vettigt avstånd. Vanadislunden i våra kvarter i Vasastan är bästa platsen för det så där gick vi varje dag. Hon med ragg från öron till svanstipp mest hela tiden, men efter någon vecka hade hon slappnat av lite. Så småningom fick hon träffa två Ridgebackherrar, far och son, som utstrålar lugn och värdighet i alla lägen. Inför dessa lejonjägare veknade hon fullständigt och jag fick se en helt annan sida av henne tillsammans med artfränder. Efter det vände det lite lite grann varje vecka. Hundar som hon sett på håll blev intressanta och några i Jack Russellstorlek kunde hon hälsa lite försiktigt på.

Nu åter till Lotta Bauer och Nose Work. Efter den första sommaren 2015 var vi redo att dra igång någon aktivitet tillsammans, Ninja och jag. Agility skulle säkert ha passat men jag kan inte ha henne lös och uppe i varv i närheten av andra hundar. Jag hade ju märkt att hon gick med nosen i backen och spårade hela tiden och det var nu jag letade fram kortet som jag fått av Lotta. Googling på Nose Work och så bar det av till Hundelskas kurslokal förden första kursen. Ninja kunde till en början inte acceptera de andra hundarnas närvaro men Lotta gjorde klart att sporten är till för alla så vi stannade. Tur var väl det, min högt älskade fulsnygging visade sig var en fullständig naturbegåvning. På nolltid fattade hon vad hon skulle göra och hon älskade det. Lotta gillade det hon såg och vid kursavslutningen frågade hon om vi ville vara med på Svenska Nose Workklubbens uppvisning på stora Hundmässan i Älvsjö i december.

Totaltvåa på Nose Worktävlingen Solvallanosen 2016

Det är tradition att besöka den tillställningen, men skulle Ninja klara miljön? Några i min omgivning tyckte att jag var galen som tackade ja och det tyckte jag nog själv också. Genrep på fredagen gick dock som en dans. Hon var totalfokuserad på uppgiften och så kom lördagen. Vi stod länge utanför ingången till veterinärbesiktningen och jag var flera gånger på väg att åka hem. Så otroligt många hundar! Men in kom vi till slut och Ninja visade mod och beslutsamhet. Vi genomförde uppvisningar båda dagarna tillsammans med ett skönt gäng rutinerade ekipage. Min pärla hanterade miljön med hundratals hundar och mängder av människor på ett fantastiskt sätt. Två dygn i sträck sov hon efter det, enbart med avbrott för kisspauser.

Så var vi fast. Flera kurser och så småningom träningstävlingar hos Lotta blev det och numera har vi även priser från riktiga tävlingar, inofficiella än så länge men Nose Work blev officiell sport första januari 2017 och eftersom både jag och hunden är tävlingsglada så är vi anmälda till flera tävlingar framöver.

Ninja är nu medelålders och fortfarande pigg som en unghund. Boxergener finns där förutom staffe av något slag. Jag som också är medelålders känner mig också pigg och spänstig i hennes sällskap. Förhoppningsvis får vi många härliga år tillsammans med Nose Work och annat skoj. Om Ninja får bestämma och det vill hon ju gärna så ska vi dock inte träna/tävla utomhus annat än maj-september. Typisk sommarhund detta. Hon älskar för övrigt att bära stock och också att simma och fort som sjutton går det.

Bära stock är en favortisysselsättning

//Ann-Britt Wåhlin staffeblandisfrälst

Morgontrött?

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn