Juni 2013: Ebba

En gråmulen torsdag i början av oktober fick vår älskade schäfer Gina somna in. Gina var snäll och klok. Älskad av alla. Hon hade varit distriktsmästare i lydnad, tävlat i skydd, men också fött trettiofem valpar. Hos oss hade hon varit i drygt fyra år. Gina vek aldrig från husses sida – jag kände mig som den store ledaren. Min hustru hävdade däremot att Gina mest såg mig som sin valp. Det må vara hur som helst med den saken. Schäfertanten var en hund på miljonen. Tanken på en ny hund var så avlägsen den bara kunde vara.

Sorg blev till saknad. Saknad blev till tomhet. Efter några veckor började vi ringa uppfödare. Vi skulle ha en ny schäferflicka – men först till sommaren.

I ett obevakat ögonblick hade min hustru anmält oss som jourhem åt Hundstallet. En tanke jag väl inte tyckte lät så värst upphetsande. Dessutom verkade det mest handla om amstaffblandningar, sådana tyckte vi verkligen inte om. Husses förtjusning fick nog anses som minimal.

Tillgången på passande schäferflickor visade sig dock vara minst sagt skral hos landets kennlar. Veckorna gick. Så en dag fick vi ett mail, från Hundstallet. Kunde vi tänka oss att vara jourhem ett tag?

– Jo. Ja. Men… Det kan vi väl…

I november satt vi plötsligt på Hundstallet, på intervju. Husse som veknat betydligt, efter att han upptäckt några schäferblandningar bland jyckarna, var nu ganska medgörlig. Matte hade däremot förlorat sig i några av amstafflickornas öde. Och speciellt en…

Veckan efter hämtar vi Ebba. Fjorton dagar ska hon vara hos oss. Varken mer eller mindre. Ebba kan inte vara ensam. Dessutom är hon lite misstänksam mot vissa män har vi fått veta. När vi stänger dörren till bilens hundbur tittar Ebba med sina smala amstaffögon på jourhusse och morrar. Tre gånger för att vara på den säkra sidan.

– Det där var inte bra, sa hustrun.
– Vad skulle du göra om du blev inlåst i en bur av en främmande man, hörde jag förvånat mig själv svara.

Och så bar det av mot Väddö.

Efter att åkt igenom minst tjugo rondeller och kräkts två gånger i bilen var det en inte lika kaxig amstaffröken som lommade upp för trappan i snålblåsten från havet. Och efter att ha nosat igenom sitt nya corps de logi både en, två och tre gånger somnade hon sedan som en stock – på jourhusses fötter.

Två veckor blev tre, blev fyra, blev till fem. Jourhusse hade hon snart lindat kring sin tass, med jourmatte tog det lite längre tid. Den tredje december blev Ebba fullvärdig medlem av sin nya flock. Hon hade visat sig vara en mycket charmerande och vänlig liten tjej. Sin tveksamhet till jovialiska män med skägg och konstiga kläder, ni vet de där som viftar armar och ”kan” hälsa på hundar, den har hon släppt. Att vara ensam ibland, klarar hon också bättre och bättre för varje dag.

Ebba är som en cementsäck på fyra ben. Stark, snabb men mycket, mycket snäll. När hon inte far runt i snön, älskar hon mest sin filt i soffhörnet, gärna i kombination med att bli kliad på magen, helst av husse och matte samtidigt. Ebba har öppnat en ny dörr till våra hjärtan. Ebba har kommit för att stanna. Så det kan bli…

Ebba är en framgångshistoria. En hund med helt fel start livet som ändå hamnade helt rätt till slut»

NYHETSBREV
Prenumerera på vårt nyhetsbrev.