Ett år. Vi följde honom på alla Hundstallets kanaler i ett år. Det var något speciellt med honom och vi kunde bara inte hjälpa att hjärtat knep åt lite extra så fort hans namn nämndes eller en bild på honom dök upp någonstans. Han var ett återkommande samtalsämne här hemma och vi fick hela tiden påminna oss om att vi inte kunde ge honom allt han behöver. Det var nämligen väldigt tydligt att Flash är en draghund, som behöver jobba ordentligt för att må bra. Det var också väldigt tydligt att han är snabb. Hero behöver ju också dra för att må bra, han är däremot en långsam kille som kan trava på i maklig takt i princip hur länge som helst. Det är klart att Flash skulle kunna anpassa sig och köra i Heros takt men vi vill inte att någon i vår familj ska behöva anpassa sig efter någon annan majoriteten av tiden. Vi vill att alla ska få möjligheten att vara sitt fulla jag och kunna få sina behov tillgodosedda i största möjliga mån. Att behöva anpassa sig efter någon annan ska vara ett undantag som dyker upp ibland, inte det normala. Så hur vi än vände och vred på det insåg vi att jag inte skulle ha tid att dragträna båda grabbarna separat så mycket som de skulle behöva för att få sina olika behov uppfyllda. Tiden fanns inte till att ge båda två allt de behöver helt enkelt.
Men i våras fick Niko smak på att cykla mountainbike. Han började bli mer och mer sugen på sällskap i cykelspåren och skogen, men Hero är alldeles för långsam för att cykla med och tankarna drogs mer och mer till Flash. Men precis i den vevan blev han adopterad av en annan familj och vi var glada för hans skull. Några veckor senare såg vi att han kommit tillbaka till Hundstallet. Jag tittade på Niko och han sa bara åt mig att skicka iväg ett mail för att fråga om de trodde att han skulle kunna trivas i vår familj eller om den är för stimmig för honom.
Nu har han bott här lite mer än fyra månader och vi älskar honom så mycket!
Det är tydligt att han har en del bagage och vi har en del arbete framför oss men det är inte bråttom och allt får ta den tid som behövs.
Hans och Heros relation har gått lite upp och ner. Det började väldigt bra och de var väldig kärvänliga med varandra men när det gått några veckor och Flash blev mer och mer hemmastadd och trygg börjad det skära sig lite. Det dröjde inte länge innan vi insåg varför. Hero är rätt vild, lite hårdhänt och högljudd när han busar. När han blev för intensiv klev Flash snabbt över i skarpt självförsvar. Nu är ju Hero en rätt uppkäftig liten idiot och började då genast käfta emot vilket fick Flash att bli rejält arg och så var slagsmålet ett faktum. Skillnaden är att Hero kör på ”mycket snack och liten verkstad”, han gör mycket väsen av sig men tuggar mest luft. Flash är mer typen som hugger först och hårdast för att undgå att själv åka på stryk, säkert en svit av hans tidigare liv. Han är nämligen full av ärr om man börjar kolla närmare på honom så det är i alla fall vår teori.
Så vi förebygger och undviker alla situationer som kan leda till irritation eller missförstånd, har dem alltid separerade när de lämnas ensamma och särar på dem i situationer som kräver det. Ju mer tid de tillbringar med varandra i harmoni och utan spänningar, ju bättre och finare växer sig deras relation och nu är det väldigt sällan spänningar mellan dem och de är väldigt fina med varandra allt oftare. Vi räknar dock med att det här kommer att vara en pågående process ett bra tag framöver och att det kanske aldrig blir 100% avslappnat i alla situationer.
Mellan Flash och Ziwa är det däremot helt lugnt.
Sen behöver vi träna på att slappna av utomhus och jobba vidare med hundmöten men han är ändå så mycket lättare att ha att göra med än vad vi hade räknat med när vi först hämtade hem honom.
Vi brukar säga att Flash är Nikos och mitt kärleksbarn. Vi är ju från början två ihopslagna familjer och även om vi både skaffat Ziwa och Hero tillsammans så var det Ziwa som adopterade Niko och Hero är mammas pojke så det bara skriker om det.
Flash är så otroligt tillgiven och älskar livet. Vi drar regelbundet, han kör oftast bikejouring med Niko eller linlöpning med mig men det händer att vi tar oss en tur på kickbiken också. Han älskade fjällresan och att sova ihopträngda i bilen var inga problem. Han har byggt upp en bra balans och gillar att få åka med på SUPen men har än så länge lite för bråttom genom livet för att få till det här med spår ordentligt.
Han passar så bra in i vår familj och sover hela nätterna tätt, tätt mot Niko. För även om han älskar alla i familjen så är pappan hans favoritmänniska i världen. Han vill vara nära Niko hela tiden och man hittar honom nästan alltid där man hittar Niko.
Han har börjat prata ofta och gärna och låter precis som chubaka när han är extra glad. Han har snott oräkneliga mackor hittills och ser så himla nöjd ut när han lyckas snappa åt sig en obevakad godbit.
Det är så härligt att se honom blomma ut och kasta sig hejdlöst in i allt om livet har att erbjuda honom.
Ibland känns de som att vi slösade bort det där året. Men egentligen vet vi ju att vi alla behövde det där året för att bli redo för varandra. Flash behövde tiden på Hundstallet och med sin Jourfamilj för att bygga upp självkänslan och vänja sig vid livet utanför hundgården. Vår familj är nämligen rätt… mycket, är nog ordet. Vi är en levande familj med känslorna utanpå och det kan bli ganska stojigt. Det händer mycket och det kan gå snabbt i svängarna. Han behövde tiden att landa i sig själv innan han blev redo att bli ett fullfjädrat Weirdo. Och vi hade inte kunnat ge honom allt han är värd innan Niko upptäckte kärleken för cyklingen. Ibland behöver man helt enkelt lite tid. Vi är så himla glada att den tiden är förbi nu och att vi kan ägna resten av hans liv tillsammans med att bygga en relation av ovillkorlig kärlek och tillit.
Det ska bli så spännande att se hur han utvecklas här framöver! För vi har ändå bara haft äran att tillbringa fyra månader tillsammans och det krävs ju så mycket mer än så innan en hund med ett trasigt förflutet landat helt och hittat tillbaka till sig själv. Ett själv som är helt självvalt och fullt av liv, tillit, lycka och självförtroende.
Tack för att vi fick det där året! Stor kram från Mr Flash Katson och The Weirdos Famliy