Jag heter Tarzan och jag fick en lite trist start i livet. Men nu är läget annorlunda. För min andra chans har jag Hundstallet, alla ni som stödjer Hundstallet samt, förstås, min nya familj att tacka. Här kommer en inblick i mitt nya liv.
När jag var sex månader gammal kunde min förra matte inte ta hand om mig längre. Så jag fick bosätta mig på Hundstallet. Tyvärr trivdes jag inte så bra där men min skötare lyckades placera mig hos en jourfamilj. Skönt!
Någon månad efter att jag togs hand om av Hundstallet fick jag besök av tre människor. Två stora och en liten. De var snälla och tog mig ut på en promenad. Till min lycka föll de för mig och några veckor senare erbjöd de mig sitt hem och ett nytt namn (jag hette Zacha innan).
I början var jag ganska nervös och väldigt försiktig men min nya familj var snälla. De kramade och lekte med mig. Min nya husse ställde gärna upp på lite brottning!
Min svans och jag är ett kapitel för sig.Tidigare så kom vi inte så bra överrens. Men även det har blivit bättre nu tack vare hundskötare Helen och min nya familjs vakande öga. Men blir livet tråkigt för ett ögonblick tar vi fortfarande en svängom, min svans och jag.
Vi bor i ett hus på Färingsö och jag går ute i löplina på tomten nästan hela dagarna. Gissa om jag är trött på kvällen. Det bor flera hundar, både en schäfertik som är jättesöt samt några andra hanhundar, som upptar min tid. De senare brukar jag försöka brotta ner på skoj (och för det mesta lyckas jag). Matte säger att jag inte är så snäll då, men det struntar jag i.
Tolvåriga lillmatte tycker jag mycket om. Hon har lärt mig en massa saker som high five, vacker tass och god dag. Hon har även köpt en blå tunnel som jag brukar springa igenom på kommando mot belöning. I gengäld tycker hon det är skönt när jag somnar på hennes fötter på kvällen. Vi tävlar till hennes rum när det är sängdags!
Jag har fått följa med på en och annan kurs med min matte och lillmatte. Husse har haft flera hundar tidigare så han behöver inte följa med. Honom lyder jag bäst. Han kan vara lite sträng ibland men det kanske behövs. Jag glömmer liksom det där med att gå i koppel och att inte springa iväg hur som helst. Men alltså, jag är fjorton månader. Och fjorton månader gamla hundar kommer inte alltid ihåg sånt. Eller hur?
Husse har sitt kontor hemma och matte kan jobba hemifrån ibland. Så jag behöver nästan aldrig vara ensam hemma. Dessutom kommer lillmatte hem ganska tidigt efter skolan och leker med mig. Det är toppen med sällskap!
Vilket man faktiskt kan säga om min andra chans i största allmänhet.
Ha en bra start på det nya året!
Voff voff från Tarzan (Zacha), Eva, Mats och Michaela