Att vara jourmatte var för mig en perfekt lösning. Man kan medverka till att en hund får det bättre, slippa sitta ensam i ett stall under nätterna eller bara ge den ett miljöombyte… Det är det perfekta sättet att vara med hund utan att behöva låsa sig eller stå för alla kostnader. Det enda man ger är av sin tid och sitt tålamod men då det passar en själv.
Därför var det självklart att i princip samma veva som jag blev receptionist på Hundstallet även bli jourmatte. Jag avverkade en mängd olika stjärnor, vissa hade jag längre, andra bara ett fåtal nätter. Självklart fanns det somliga som jag fastnade alldeles extra för men alltid var det någon liten egenhet som gjorde att ett annat hem skulle vara bättre lämpat för de hundarna. Eller så var jag kanske bara lat. För helt ärligt var det ibland skönt att slippa ta kvällsrundan vissa dagar… Eftersom jag bodde i en liten etta, åkte kommunalt och generellt tyckte det var väldigt jobbigt att springa och passa valpar så såg jag en viss typ av hund framför mig, när det väl skulle bli dags att köpa min egna hund. Liten och smidig att bära runt på vid behov, aningens äldre så man skulle slippa alla bitmärken från valptänder typ…
En vårmorgon kom jag så till jobbet som vanligt. Jag hade dagen innan sett min senaste jourhund hitta sin nya familj, så jag såg verkligen fram emot en kväll i slapphetens tecken. Startade upp datorn och skulle till att börja beta av mailen, när jag känner någons blickar i nacken. Vänder mig om och möter ett par hasselnötsbruna stora ögon. Resten av mitt synfält upptogs av en utmärglad valpkropp. Långa rangliga ben med stora tassar som stack ut över kanten på hundbädden. När våra blickar möttes kom en ytterst svag viftning på svanstippen. Och för mig sa det bara ”Klick!”
12 veckor gammal hade familjen som köpt honom 2 veckor tidigare inte längre något val än att be Hundstallet ta hand om valpen istället. Han var magsjuk och kunde inte behålla någon näring, och nu hade veterinärkostnaderna blivit för övermäktiga. Eftersom han varit sjuk redan när försäkringen tecknades hade försäkringsbolaget nekat familjen ersättning för hans åkomma. Nu hade han hamnat i receptionen i väntan på att Hundstallets veterinär skulle ge sitt utlåtande om han skulle överleva eller inte. 7 kg vägde han och var så svag att hans enda reaktion alltså var en liten vift på svanstippen, något mer hade han inte ork till.
När det var valpens tur fick han bäras in till veterinär Ulla. Hon konstaterade att han måste komma upp i vikt, minst 6 kg, innan han kunde bli friskförklarad. Något som kunde bli svårt då han alltså inte fick behålla den mat han fick i sig. Jag fick se till att han fick i sig en matsked väl uppvätskad mat varannan timme men absolut inget annat. Vid arbetsdagens slut bestämde jag att han skulle med mig hem, trots mina planer i lättjans tecken. Ner till tunnelbanan bars han. Och väl på tunnelbanan var han så liten att han gled ner mellan sätena, stackaren! Första natten sov jag med honom på soffan, om vi var tvungna att snabbt komma ut, men när morgondagen grydde hade han vare sig kräkts eller varit dålig i magen en enda gång. Avföringsproverna visade ingenting konstigt så rent medicinskt fanns ingen orsak till hans magsjuka. De 2 efterföljande veckorna var jag därför helt nitisk i att han inte skulle få i sig något annat än maten jag gav honom, inte ens gräs vågade jag låta honom knapra på. Det gav resultat, när återbesöket hos Ulla stundade lyckades han väga in sig på dryga 12 kg.
Jag hade ju egentligen bestämt mig redan första gången jag såg honom men det var först efter Ullas utlåtande som jag kunde hoppas på ett liv tillsammans. Då först vågade jag börja planera och förbereda för att ta över hela ansvaret för valpen. Jag som dessförinnan alltid varit säker på vilken hund som skulle passa mig bäst. Den visionen hade smulats sönder totalt. Turligt nog skulle han kunna följa med mig till jobbet, och eftersom jag har förmånen att arbeta med en mängd kollegor vars kunskapsbank om hundar är enorm, så kände jag ändå att allt skulle lösa sig oavsett vilka eventuella funderingar eller hinder som kunde tänkas dyka upp i framtiden. Och så en dryg månad efter att den lilla parveln blickat upp på mig så blev han så min – min alldeles egna Grimm!
Det är nu lite över 2 år sedan och jag har inte ångrat en sekund. Han har växt i sina långa ben och stora tassar, öronen är fortfarande kanske lite för långa men vad gör väl det? Han är otroligt läraktig och smart hund. Han älskar att springa, och det är inte många av hans hundkompisar som längre hinner i fatt honom när han sträcker ut sig i sina språngmarscher på jakt efter en boll eller pinne.
Med det sagt har livet inte alltid varit helt lätt för Grimm, ta bara stunden efter sin kastration. Tydligen hade veterinären stelopererat honom samtidigt, eller det var det Grimm tycktes tro. Den första halvtimmen med tratt vägrade han röra sig ur fläcken. Moloken stod han bara under disken i receptionen och tittade ledsamt på en. Eller första dagen på vår första semester då han efter att vi fått sitta timmar i en bil äntligen fick springa lös. Grimm missade helt att glasdörren till verandan var stängd. Rätt igenom for han och då var en av gångerna jag utnyttjade mina kollegor när jag i panik behövde råd. Som väl var behövde inget sys och det enda Grimm fått som påminnelse av händelsen är ett vagt ärr ovanför ögonbrynet. Numera är det dock strikta restriktioner på att inte rusa runt i närheten av glasdörrar.
Han har egenheter både från amstaff och rottweiler som DNA-testet konstaterade att han är. Han har envisheten, fokuset och den lite typiska staffe-mentaliteten, med selektiv hörsel, när han går igång på något. Samtidigt har han rottisens pratsamhet och bruksegenskaper. Det är inte många som vågar sig fram när han börjar mullra över att folk kommer för nära hus och hem. Tack och lov tycker nog de flesta av våra grannar att det är tryggt att han kan patrullera vår lilla gata och hålla busar borta.
Han älskar att arbeta med sin nos, och han är otroligt duktig på att använda den. Efter ett år tillsammans bestämde jag att Grimm blivit för stor för min lilla etta och en flytt till något större var nödvändigt. En dryg vecka hann vi bo in oss då Grimm för första gången försvann under vår förmiddagsrunda. Innan hade han alltid kunnat vara lös men denna gång var han putsväck på 3 sekunder. I 2,5 timmar gick jag runt och ropade, jag kontaktade polisen och återigen fick mina kollegor hantera min panik. Mina föräldrar begav sig ut och patrullerade och vänner mötte upp för att hjälpa till. Rädslan att han sprungit ut på E18 var enorm men mina kollegor sa lugnade – ”oftast springer de hem eller så återvänder till platsen där de försvann”. Då vi bott i huset endast några dagar tänkte min logik ut att Grimm inte skulle hitta hem, men när min pappa ändå till slut gick förbi vårt hus så satt Grimm där och väntade på att bli insläppt. Tydligen hade han då väntat på verandan i 2,5 timme och grannarna hade börjat bli så oroliga att något hänt mig, så de diskuterade som bäst om de skulle ringa polisen eller inte. Jag förmodar att det just var tack vare sin nos som Grimm lyckades spåra sig hem, och den lättnaden, glädjen och stoltheten att han hade den förmågan är enorm.
Oavsett vad DNA-testet gav så ser jag fortfarande andra raser i Grimm. Genom hans vaksamhet, ståtliga kropp och de enorma öronen påminner han mer om en dobermann. Och labrador-drag tycker jag också finns. Han gillar att gå runt och bära på saker, för att inte tala om hans stora kärlek till mat. Fast i det fallet kanske hans tidigare upplevelse spelar in. Eftersom han var så undernärd och ”hungrig” då han kom till Hundstallet så kanske det påverkat honom, att i princip släppa allt bara man nämner mat för honom. Oavsett orsak har det mestadels varit en fördel för vårt gemensamma liv. Det har underlättat enormt då Grimm numera står ut med det mesta i hanteringsväg, vare sig det gäller kloklippning, sårvård, tandborstning eller bad. Han vet att de stunderna alltid åtföljs av beröm och lite godbitar så han tolererar det mesta jag utsätter honom för.
Eftersom han i princip vuxit upp på Hundstallet så har han också full koll på vem i personalen som är mottaglig för hans bedjande blick och om inte det fungerar, hans framfusighet. Han kan sniffa sig till den minsta smulan av en köttbulle eller godisbit i någons ficka och limmar i princip fast sig med den personen tills han får sitt pris. Han kan också charma byxorna av de flesta bara en liten godbit eventuellt kan fås. Min mamma har numera slutat äta då Grimm är nära, eftersom hon inte kan motstå hans bedjande ögon. Och är det inte ögonen han bearbetar henne med så är det hans kroppsvikt och tunga. Är han sugen och min mamma undviker att titta på honom ska han prompt klättra upp i hennes knä och pussa henne till distraktion. Allt i förhoppningen att han då obemärkt samtidigt kan komma åt hennes tallrik på matbordet.
Bortsett från det är han väldigt väluppfostrad, han är väldigt följsam och vill alltid göra rätt och vara till lags. Med allt det goda han får till sig från olika håll är det oerhört viktigt att han får och kan aktiveras. Vi brukar få in några joggingturer i veckan och på helgerna tar vi oss nu till hundklubben för att, väldigt amatörmässigt, köra agility och balansövningar. Han är en baddare på Dog Parkour. Oftast behöver man inte be honom hoppa runt på stockar och stenar utan han gör det redan innan kommandot ges. Han har sina hundkompisar på jobbet som han kan röja runt med. Vi kör ibland blodspår och NoseWork, också väldigt amatörmässigt, men Grimm verkar tycka det är toppenkul. Den här sommarsemestern ska vi testa personspår, och jag skulle vilja se hur han är på drag. I framtiden hoppas jag kunna aktivera honom med lure coursing och hundsim. Möjligheterna är många och jag älskar att få honom att testa nya saker. Allt för att bygga hans självförtroende, ha kul och för att han ska få uppleva allt. Och jag kommer aldrig sluta förundras över att jag – som tidigare kunde vara lite avigt inställd mot att helt och hållet behöva ha ansvar för en egen hund – nu måste ha Grimm i närheten för att helt kunna finna ro. Och allt som krävdes från honom var en enda liten blick!