Var ska jag börja berätta? Här finns två berättelser – hur Milton och Ella har det, och hur det kom sig att jag fick glädjen att ta hand om dem. Jag börjar med att berätta hur det kom sig att de kom till mig och familjen.
Konstigt nog börjar den historien 2004 då Sigge kom in i familjens liv. Han var portugisisk vattenhund och den mest besvärliga, envisa, jättejobbiga hund som någonsin funnits. Han var sjuk på flera sätt: svårt foderintolerant, kronisk klåda, hypothyreos, höftdysplasi grad C och D. Uppfödaren bara grät för varje gång jag ringde…. Men Sigge var en underbar, storslagen hundpersonlighet som blev 14 år och 8 månader trots alla åkommor. Det var en ära och en utmaning att få till ett liv som både han och familjen trivdes med. Vänta får ni se, han har betydelse framöver i berättelsen…
Milton och Ella är portugisiska vattenhundar som kom till Hundstallet den 2 januari 2019 tillsammans med 27 andra hundar. De flesta var i bedrövligt skick när de kom till stallet. Ella var valp och kom med mamma och fyra syskon. Milton är morbror till Ella.
Sigge hade plötsligt lämnat oss bara ett par veckor efter att Milton och Ella och gänget kom till stallet. Jag ville så gärna hjälpa någon av portisarna men satt på händerna för att inte anmäla intresse. Det gick inte då för jag jobbade för mycket…. – Ta en av valparna, sa en kompis, så kan du forma hunden själv. Nej, nej ingen hund nu, det går inte…. Sa jag.
Ellas mamma och syskon hittade ganska snabbt sina nya hem. Vi har kontakt allihop via en egen Facebook-grupp. Härligt att höra att alla har det bra! Ella blev kvar ett tag, superenergisk som hon var, men kom sedan till ett bra hem.
Milton blev sist kvar av dem alla. Han hade stora besvär med öron- och ögoninfektioner och kom inte ut för omplacering förrän efter ett halvår. I juni, strax innan han kom ut på hemsidan hörde en portis-vän som var volontär på stallet av sig och berättade om honom. Hon kände till Sigges alla hälsoproblem och undrade om inte jag skulle kunna ta hand om Milton eftersom de konstaterat att han är kvalsterallergisk. Nej nej inte en kli-portis till sa jag. – Nu är han ute på hemsidan i alla fall, återkom Nina och sa efter några dagar. Nej nej sa jag….
I september kom ett mail från Hundstallet: Vi värnar om våra seniorer! Finns det inte någon som vill ta hand om Milton? Han är sist kvar från de 29 hundarna och vi vill så gärna att han hittar nytt hem före nyår….. DÅ bestämde jag mig. Skickade in anmälan, svarade på frågan om vi var överens i familjen och ringde SEDAN till min man. Hämtade en skygg och avstängd Milton ett par dagar senare och såg genast vilken fantastisk hund han var bakom sitt skal. Älskade, älskade Milton! Det har tagit lång tid att få dig att må bättre i kropp och själ, men nu efter ett år är vi snart framme.
Nu mår han bra efter att vi konstaterat att även han är foderintolerant. Alla infektioner har gett sig, magen är i ordning, han får mat fyra gånger om dagen och upplever inte längre att han svälter så nu är han mycket gladare! Ni vet, funkar inte magen funkar ingenting…. . Jag kokade egen mat åt Sigge i 13 år så det är bara att kavla upp ärmarna och koka vidare… Han är inte längre rädd för män, han är inte rädd för överraskande ljud, han har så smått börjat leka.
Ella – älskade yrväder och hyperaktiva lilla tjej som hunnit bli två år. Hon kom tillbaka till Hundstallet efter några månader eftersom nya hemmet inte fått ordning på vardagen. Ella fick ett nytt hem men inte heller där ville ägaren ha kvar henne. Hon var för jobbig, för vild, för stressad, för ängslig, inte rumsren, gick inte att lämna bort eller lämna ensam….. Via en Facebookgrupp fick jag i januari 2020 se att hon skulle omplaceras. Jag försökte hjälpa till bakom kulissen för att ägaren skulle kunna ge henne en chans till, men det gick inte. Jag minns att jag skrev meddelande till ägaren: om det hade varit i maj när jag ska gå ner i arbetstid hade jag kunnat prova själv….
I april i år hörde jag av en slump av mig på ett inlägg på Instagram och undrade om hon var i jourhem eller på stallet – jag kunde ju vara jourhem ett tag….. Då kontaktade Jenny mig och frågade om jag ville prova att ta hand om henne. – Javisst sa jag.
Oj vilket yrväder till vinthund som kom hem till oss på landet. Hon FLÖG runt utan hejd! Impulsiv på gränsen till hyperaktiv. Vi lät henne vara och vi har låtit henne vara sedan dess. Vi har enbart ägnat oss åt lugn och ro och passivitet. Har knappt ens gått promenader. På landet bor vi så att det inte behövs. Hon har inte träffat så mycket folk eller hundar så här i Corona-tider. Vi fick bra hjälp av Milton som ”tryckte till” henne några gånger och med tiden har hon varvat ner så hon hinner tänka efter och fatta bättre beslut.
När hon kom till oss kunde hon inte ta emot kel och kunde inte slappna av i kontakten med oss. Ständig aktivitet med hopp och studs. Hon hoppade och bet och levde rullan. Nu går hon upp i varv någon enstaka gång, men då lägger vi henne i ”bebisläge”, dvs på rygg i famnen. Det var från början enda sättet att få stopp på henne. Numera ligger hon där och njuter. Från början var det attackpussar i ansiktet hela dagarna…. Idag har vi för första gången gått en lång promenad här hemma i Trosa med ”leende” koppel. Det känns stort!
Ella – du är ett solsken, din livsglädje smittar av sig, du är helt underbar och jag älskar när du väcker mig med din ”fanfar-nalle”. Vet inte hur du gör med pipleksaken men det oljudet är helt underbart att vakna till! Du flyger upp i sängen och hälsar mig välkommen till ännu en helt underbaaaar dag! Du har vunnit alla mäns hjärtan i vår familj. De törstade efter hundkel efter avvisande Sigge och avvaktande Milton. Du vill kela med alla – hela tiden.
Milton – smärtan och sorgen i dina ögon börjar äntligen försvinna! Det går inte att beskriva den samhörighet vi känner, den är olik allt annat. Du hade tur som fick världens bästa jourhemsmatte under tiden du var sjuk. Tack Christina för att du hjälpte Milton så bra så länge! Det var rörande att se er träffas igen!
Tänk att livet förde dem samman igen efter 15 månader – Milda Milton och Energiska Ella! De är så goa ihop och tar fram varandras bästa sidor. Tack Sigge för att du lärde oss så mycket så att vi tyckte Ella var enkel när alla andra tyckte hon var för svår och inte ville ha kvar henne! Ella – VI vill ha dig! Vi älskar dig och Milton till månen och tillbaka!