Solli – En solskenshistoria
Solli kom till Hundstallet med polisen i ett vanvårdsärende. Han var mager, extremt klen och hade tufsig päls och ruttna tänder.
Jag, den nya ägaren, träffade Solli via yrket i samarbete med Hundstallet. Trots Sollis miserabla utseende och bångstyriga beteende hade han något visst. En liten tanke väcktes. Läge att bli hundägare?
Solli skulle få komma hem till oss på prov över en helg. Ja, vi vet ju hur det brukar sluta. Han fick stanna kvar. Eldprovet kom andra dagen. Fem grabbar i åldern sex till nio år spelade tv-spel på hög volym och förde ett herrans liv. Och vart fanns hunden? Han låg på mattan nedanför soffan och sov med små barntår kittlandes i pälsen. Solli riktigt njöt av att få vara med i händelsernas centrum.
Eftersom Solli tidigare levt väldigt isolerat har vi fått lägga ner mycket tid på att miljöträna honom. Framförallt utanför husets fyra väggar. Till en början kunde han inte gå ordentligt i koppel. När något nytt och nervpirrande dök upp gjorde han saltomortaler och piruetter. Många gånger for han i backen då hans okoordinerade kropp inte riktig var ämnad för den högre skolans konster. Efter en hel del träning håller han nu fyra ben i backen nästan hela tiden. Med hjälp av veterinär och sjukgymnast håller vi sakta men säkert på att bygga upp koordination och muskulatur.
När vi fick Solli visste han inte hur man pratade ”hundspråk”. Alla hundar var konstiga och han verkade gå enligt devisen ”anfall är bästa försvar”. Dessvärre var det bara han själv som råkade illa ut i dessa situationer. Genom trygghet och vägledning lärde han sig dock väldigt snabbt hur det ska fungera och nu har han ett gäng hundar han kan busa och mysa med. Bästisen är dvärgschnausern Stina som ofta bor hemma hos oss. Henne kurar Solli ihop sig med och ligger riktigt riktigt nära.
Solli har blivit en kär familjemedlem och ungarna formligen älskar honom. I vår familj gör vi mycket ihop och Solli är alltid med. Han blir alldeles till sig när vi ska åka bil och vill gärna tränga sig före alla och studsa in i bilen. Nu har han dock lärt sig att han måste sitta fint och vänta innan han får vara med om det roliga.
På sommarlovet fick Solli följa med på scoutläger och han blev genast lägrets maskot. Alla ungar ville gulla med Solli. När tonårsscouterna låg i en hög och vilade i solen såg man ett vitt ”lamm” som knölat ner sig i mitten och njöt.
Förr sa vi med bestämdhet – inga hundar i sängen. Nu har vi en myskorv som gärna vill ligga och trängas och ta långa sovmorgnar. När vi går upp på morgonen plirar han med ögonen och först när man närmar sig hallen kommer han farande nedför trappan. Regnar det backar han in igen.
Idag kan vi inte tänka oss ett liv utan ”Bängbulan”, som vi kärleksfullt brukar kalla honom. Samtidigt som han kan vara stirrig och tokbusig så besitter han också ett lugn. Det går verkligen att mysa med Solli. Han tröttnar aldrig. Beröring är som någon form av hypnos på honom. Han lägger huvudet i knät och när man gosar och kliar så glider huvudet längre och längre in mellan frambenen tills benen sen ger vika och han trillar in i knät på en. Och där blir han kvar.
Tygråttorna han har som leksaker leker han med som en katt. Han slår dem med tassarna och studsar dem. I triumf springer han sedan med krökt nacke och raka viftande framben runt med dem i munnen. När han vill något riktigt mycket – men vet att enda sättet att komma dit är att sitta och vänta – då sätter han sig fint, kastar med huvudet och låter som Chewbacca i Star Wars. Han är bara för kul.
Vi ser fram emot många härliga år tillsammans med vår Bängbula!