I januari i år, med endast 22 dagars mellanrum, tvingades vi låta våra två älskade schäfrar somna in p.g.a. sjukdom och hög ålder. Förlusten var tyngre än vi kunnat föreställa oss, och känslan av att inte på länge, länge vilja släppa in en ny hund i vårt liv var överhängande. Men tomhetskänslan tog över sorgen och saknaden, som fysiskt satt i handflatorna som skrek efter att få smeka hundpäls igen. Då husse tidigare varit volontär på Hundstallet, och pratat mycket gott om stället, kom matte på sig att börja kika in på deras hemsida allt som oftast. Det blev en sorts tröst att flytta fokus från saknaden efter våra hundar till att se att det fanns hundar som behövde hjälp.
Så vi anmälde oss som jourhem till Hundstallet. På intervjun träffade vi Ellinor, som var mycket positiv och glad över vår ansökan. Vi fick gå in och titta på hundarna, och den första hunden hon visade för oss var Pluto. ”Vad tror ni, kan han vara nåt för er?” Matte kände genast igen Pluto från Hundstallets hemsida då det var den hunden hon fastnat för först, men blivit lite avskräckt då Pluto beskrevs som en mycket högenergisk hund. Först långt senare berättade husse att han också tittat på Hundstallets hemsida, också fastnat först för Pluto och speciellt för hans energiska sätt som visats i en kort filmsnutt.
Pluto tittade nyfiket på oss genom gallret, och när vi gick vidare började han skälla. Det slutade med att vi tog en halvtimmes provpromenad med Pluto. När vi kom tillbaka frågade Ellinor om vi ville ta med honom hem. ”Ja… javisst”, svarade vi förvånat över att vi på direkten fick bli jourhem. Så in i husses jobbarbil med hund och medföljande grejer. Under bilresan hem satt Pluto mitt emellan oss, ömsom slickande och noppande på mattes vänsteröra eller husses högeröra, ömsom liggande i mattes knä eller husses knä – till synes överlycklig.
Väl hemma började vi med en promenad, därefter gick vi in i huset där Pluto fick bekanta sig med den nya miljön. Tyst och försynt gick han från rum till rum, lade huvudet på soffan och på sängen, tittade på oss frågande som om han undrade: ”Får jag verkligen vara här?”
Plutos första vistelse hos oss blev bara fyra dagar. Vi insåg då att han väckt starka känslor i oss båda; att vi fäst oss vid honom. Intressenten som Pluto visats upp för kunde inte ta hem honom genast så Pluto kom tillbaka till oss. När det var dags för avsked önskade vi Pluto allt gott. En tid senare kom han tillbaka till oss igen, denna gång med en strut på huvudet då han blivit kastrerad och hade ett envist operationsärr som inte ville läka. Det blev en hel del pyssel med den fyrbenta konvalescenten, som även hade en hel del hormoner som behövde lägga sig till ro efter kastreringen.
Den första tiden hos oss skällde Pluto inte en enda gång. Andra gången han kom till oss började han ge ifrån sig enstaka försiktiga skall. Idag är det inget fel på hans förmåga att skälla ljudligt.
Pluto var nervös och lättstressad i början, minsta ljud fick honom att springa runt i huset och spana ut genom fönstren. Att promenera i skogen verkade skrämmande, vilket fick oss att undra om Pluto varit en stadshund. Sen kom vi på att han ju hittats i en skog… men nu hör skogsstigarna till Plutos favoritstråk, där doften efter vilda djur får hans nos och öron nyfiket alerta.
I början ville Pluto vara nära, nära, eller ligga på golvet tätt bredvid husses sida av sängen. Småningom började han sova även på andra ställen i huset, ofta låg han halvvägs mellan köket och vardagsrummet. Han slickade på oss ofta; både i ansiktet, på händer och fötter samt stoppade ofta nosen i armhålorna på oss. Han fick emellanåt attacker då han sprang hysteriskt fram och tillbaka mellan rummen så att mattor och kuddar flög. Sådana attacker kunde han även få utomhus. Plutos ”stänga av knapp” har behövt tränas en hel del, så det har blivit många avslappningsövningar tillsammans med både husse och matte. Pluto var i början även knepig att ”läsa av”. När vi kom underfund med att han stirrade stint på oss för att han ville gå ut eller var hungrig så blev kommunikationen enklare, och Pluto själv gladare och mer avslappnad.
När det blev dags för Pluto att lämna oss för en ny intressent var det med blandade känslor vi tog avsked. Pluto hade varit ett högenergiskt energiknippe, som krävt mycket tid och arbete, men samtidigt gjort ett djupt intryck på både husse och matte. Husse gick omkring och upprepade: ”Nej, vi ska inte adoptera Pluto”, som ett mantra, för husse var ju inställd på att skaffa valp om ett år. Mattes hjärta hade redan smält, men matte visste också att ensam skulle hon inte orka med en så högenergisk hund. Pluto satt i bilen med sorgsna ögon, när matte kramade om honom, som om han förstod att nu skulle han tving
as lämna oss. Senare berättade husse att han fällt en tår efter avskedet vid Hundstallet.
Men när Pluto kom tillbaka för fjärde gången insåg vi att det var Pluto som adopterat oss – och hur mycket vi saknat honom! Beslutet var lätt att fatta – nu skulle Pluto få stanna för gott! Dagen efter mattes födelsedag kom han hem.
Nu har Pluto varit hos oss i drygt fyra månader, inklusive jourhemstiden. Smekmånaden är över: Pluto är en krävande, högenergisk och viljestark hund som gör matte emellanåt matt, men som husse ser som en sporrande utmaning. Men Pluto är också en nyfiken, lyhörd och läraktig hund, som ger mycket tillbaka – att få ta del av hans energi, glädje och villkorslösa hundkärlek lyser upp vilken gråmulen dag som helst.
Vi har hittills fokuserat på att lära känna varandra och på att träna vardagslydnad, koppelgående och social träning. Pluto har fått följa med så gott som överallt, det går även bra att lämna honom ensam hemma några timmar. Pluto har varit med ute i skärgården, åkt båt och veteranbil, suttit på uteserveringar, promenerat bland folk och andra hundar, promenerat lydigt genom en fårhage och i närheten av lösspringande höns, tränat att hälsa lugnt på vänner och grannar utan att hoppa samt att sluta nafsa i händer. Det är inga problem att klippa klorna, duscha tassarna eller att titta på tänderna. Pluto är lugn och nöjd när han åker bil och får därför ofta följa med husse på jobb. Då har han en säkerhetsele på sig och till hösten ska han få en reflexväst med husses jobbs logga. Pluto trivs också att vara hemma med matte när hon sitter och jobbar framför datorn. Plutos favoritsysselsättningar är att få cykla med husse, att springa i långlina i skogen, och att få åka och bada. I början var vatten något som Pluto inte verkade van vid, hans simkunnighet var förvånansvärt dålig för en 5-årig hund, men efter ett tag kom han underfund med hur en hund badar.
Eftersom Pluto är en hittehund vet vi nästan ingenting om honom. Vi föll för hans charm, temperament och utseende. Vi trodde i början att han var en blandning av schäfer och malinois (belgisk vallhund). Nu har vi läst in oss på rasen malinois och tycker att Plutos egenskaper är rätt så rastypiska för just den rasen. Inte för att det spelar någon roll om han är renrasig eller inte, utan för att det har hjälpt oss att förstå Plutos egenskaper bättre och därmed lättare veta vad han behöver för att må bra. Vi har även dammat av våra hundböcker för att fräscha upp minnet och hitta inspiration. För Plutos del fungerar devisen: motion – disciplin – kärlek. Det här är en hund som behöver röra på sig mycket, som behöver hjärngymnastik och en vänlig men fast hand; en tydlig flockledare (jepp, husse är nr ett) samt mycket trygghet, lugn och kärlek. Det sista är nog något vi alla behöver. Kanske är det just därför så tomt att leva utan hund om man en gång vant sig vid att ha en lurvig, fyrbent vän vid sin sida. För en hund förställer sig aldrig utan är ärlig med sina behov och känslor. Och en hund påminner oss om vad som är viktigt: att vara närvarande, att leva här och nu. Pluto har hjälpt oss att gå vidare och att bli bättre (hund)människor.
Vi är så glada över att ha fått Pluto i vårt liv! Stort tack till Hundstallet för förtroendet!
Camilla Roos och Peter Öman