I slutet av november 2016 var vi tvungna att ta säga farväl till vår 10-åringa buhund efter en lång tids sjukdom. Det var oerhört smärtsamt och vi trodde inte att vi skulle skaffa en ny hund på ett tag, men när det var dags var jag helt inne på att det skulle bli en omplaceringshund. Och se, det tog inte lång tid innan jag gled inpå Hundstallets hemsida och vips så fastnade jag för en vacker kille med härlig lyster i ögonen; Kellbo! En femårig amstaffblandning som hamnat på Hundstallet för andra gången i sitt liv. Jag har mött så många fina amstaffs att det var en ras jag tänkt skulle passa. En hund för vår familj är en aktiv och social hund men också med lite vakt i. Eftersom vi har katt så var det också viktigt att hunden skulle fungera med katt. Allt det här kändes som att det passade in på just Kellbo. Den 16:e december åkte vi till l Hundstallet för att träffa och ta hem på vår nya kompis. Vi hade fått mycket information om honom och något som var en avigsida med Kellbo var att han kampade i kopplet och de betonade att han kampade mycket. Det var inget som avskräckte alls eftersom man naturligtvis får räkna med att det finns saker att arbeta med oavsett hund; omplacering eller ej, och min inställning är att allt går att jobba med när det gäller djur. Första promenaden fick bli med hjälp av Johan som jobbar på Hundstallet och som också hade hand om Kellbo (Kellbo bodde hos Johan under sin tid på Hundstallet). Jag hann inte mer än ta kopplet i handen så började vovven kampa. Johan visade hur han lätt kunde bryta det men inte gick det så lätt för mig, absolut inte. Stegvis tog vi oss i alla fall ut i parken och Kellbo låg på hårt i kopplet alternativt kampade under den lilla promenaden. Vi bytte till ett koppel med kedja och då var det inga problem, kedjan ville han ju inte bita i. Vår dotter Emma fick prova att gå med honom och det gick bättre, han följde henne fint, bättre än mig! Eftersom Kellbo varit med i en filminspelning under sin tid på Hundstallet avslutades dagen med träff med filmteamet och Anders Bagge. Det var en märklig upplevelse och vi kände oss rätt löjliga men resans huvudsakliga mål, att träffa Kellbo, var underbart. Vi packade in oss i bilen och med Kellbo i bältesselen styrde vi hemåt mot södra Norrland med en härlig lyckokänsla i magen.
Nu har Kellbo varit en del av oss i drygt tre veckor och mer rätt än så här kan det inte bli! Han är verkligen VÅR hund på alla sätt! Han är klok och lyhörd, har massor av energi men främst av allt så är han 30 kilo av ren glädje och kärlek! Kedjekopplet byttes snabbt ut mot läderkoppel och kampandet har inte varit något som helst problem. Ibland tar han kopplet i munnen men ett litet ”loss” räcker för att han ska släppa. Kellbo hade inga som helst problem med katten och agerade så klokt, men katten hade det svårare med honom. Efter en veckas inslussning så funkar det nu lika bra som med vår tidigare hund. Jag trivs bäst med att gå med hunden lös eftersom det ger bättre kommunikation samt att jag gillar att gå ute i terrängen, så efter att ha tränat inkallning i ett ridhus och i koppel så började jag ha honom lös. Den första veckan var han helt berusad av friheten och slet upp träd med rötterna och släppte dem inte på 30-40 minuter. Nu plockar han också träd men inte med samma frenesi och det går lätt att få honom att släppa och gå vidare. Han spårar rådjur och gräver efter sork, tar en simtur i bäcken och springer som en vinthund på fälten. Men när han kommer in, då rullar han ihop sig i soffan eller sängen och vill alltid vara så nära han bara kan.
Vi bor på en liten hästgård med tre hästar och han hade svårt att förstå vad det var för konstiga varelser. Han blev osäker och uppspelt och gjorde utfall de första gångerna. Nu har vi tränat genom att gå promenader tillsammans med hästarna och han har fått träna på att gå in i stallet i avslappnade lägen och idag kan han vara lös på gården och i stallet utan några som helst problem. Vi har massor av roligt framför oss. När våren kommer ska vi prova lite viltspår och jag funderar på att gå någon kurs i agility eller lydnad bara för att träna med andra. Momenten tränar vi hemma redan nu men det är roligt att vara flera och han behöver hjärngympan. Först av allt ska vi nu hitta en lekkamrat då han behöver få leka med andra hundar och jag är helt säker på att det kommer att gå fint. Han har en så jättefin social förmåga och är alltid duktig när vi möter hundar, både lös och i koppel.
När människor träffar honom blir de lite avvakande. En ”kamphund”, dessutom med ett huvud stort som en fotboll med en käke som kan slita upp träd med rötterna?! Ja, men när de väl möter honom så ser de att en mer kärleksfull och människovänlig hund får man leta efter. När man kommer in till oss så får man vara beredd på att bli anfallen. Anfallen av en viftande karatesvans och massor av blöta pussar! Kellbo, vår hjärtevän från nu till evigheten!