3 månader av glädje – och det är bara början!
Den blicken …
Strax efter vi hade sett Anouk på Hundstallets hemsida skrev jag ett mail till kontaktpersonen Karin. Jag skrev ”Den schäferblicken har jag sett många gånger under åren och den griper alltid tag i hjärtat.” Vi hade några veckor tidigare fått ta bort den senaste i raden av schäfrar och sagt som många andra i den situation ”Aldrig mer, nu får det räcka”. Men längtan och tomheten tog överhand. Den smärta man upplever i avskedets stund kan inte överbrygga den glädje och den kärlek man upplever tillsammans med sin hund.
Vi såg hennes bild en fredag och sedan gick det fort. På torsdagen reste vi från Småland till Stockholm och Hundstallet. Man talar om hjärtan som smälter. Vana som vi var med burdusa schäfergrabbar såg vi storögt på den lilla tiken som med kraftiga svep med sin stora svans gick runt och värdigt hälsade på främlingarna, som svalde en klump i halsen och bara älskade henne från första stund. Vi hade blivit varnade för att hon skällde på andra hundar, vilket hon visade direkt under vår promenad i Åkeshovsparken, men det visade sig också att hon lät sig distraheras av en bitstock som jag hade i bakfickan, så vi var vid gott mod. Lite drag och slit i kopplet kompenserades av att hon glatt och villigt letade upp oss när någon gömt sig bakom alléns träd. Gott gry i flickan och vacker var hon också! Någon betänketid behövdes inte, utan vi lämnade Hundstallet tacksamma, glada och lyckliga över vår nya ägandes familjemedlem.
Det nya småländska hemmet tycktes godkännas efter en snabb inspektion av hus och trädgård och hon intog med självklarhet vår förre hunds favoritplatser både inne och ute. Att detta dock skulle vara hennes fasta punkt har hon i skrivande stund nog inte fattat, för bara efter några dagar drog vi med husvagnen till Gotland för ett sedan länge planerat besök hos äldstan. Det blev en träff inte bara med stora delar av familjen utan också med uppfödaren, som tillfälligt var på ön. Alla älskade Anouk. Anouk älskade alla utom när någon förbjöd henne att jaga rabbis eller att stjäla golfbollar på gårdens minigolfbana. Emellertid blev Anouk sjuk och fick hög feber. På rekommendation kontaktade vi Gotlands smådjursklinik och där opererades hon för en tumör på en blodfylld mjälte. På det följde 10 oroliga dagar, medan vi väntade på provsvar. Malignt eller godartat? Efter några dagar hemma drog vi åter ut med husvagnen till SM för bruks- och IPO-hundar i Skutskär. På vägen upp ringde den gotländska veterinären: Godartat! Vi skrek av lycka och skickade hälsningar till alla tänkbara kontakter! Vilken lycka! Så oroliga vi hade varit!
Bada är livet!
Anouk hade nu vant sig vid sin rullande hundkoja och mer skulle det bli av samma vara, när vi efter SM, där husse varit speaker, drog vidare till Provence och stannade där till helt nyligen. Under denna tid hann vi testa lite spår, lite rallylydnad och budföring i olika miljöer men mest av allt låta Anouk flytta in hos oss och bara älska henne!
Vi testar rallylydnad. Hjärngympa för både matte och hund.
Med apportbocken i fast grepp.
Nu har vi flyttat in i huset men Anouk tittar långt efter husvagnen, när vi passerar och undrar måhända, när vi ska dra iväg igen. Men nu kära Anouk är det hus som gäller åtminstone till det våras och det blir dags för hundläger med våra schäferkompisar.
Här bor jag
Och just nu: Hon skäller fortfarande på andra hundar men bilåkning, som också tidigare varit ett problem har med tiden och de ca 900 mil hon utsatts för, är en del av vardagen och hon störtar in i sin bur på kommandot Bilen!. Hon har också en härlig förmåga att koppla av och draperar sig behagfullt i soffor och fåtöljer och vem skulle kunna invända något mot en sådan blick och en sådan genomsnäll hund? I vart fall inte vi.
Stör ej
Vem kan motstå?
Buspromenad i en provensalsks platanallé
På hemsidan där Anouk presenterades stod att hon kunde bli en tillgiven vän på stora och små äventyr. Det har hon bevisat med råge. Tack Hundstallet för denna underbara hund! Vi vandrar vidare tillsammans!