Kommer ni ihåg lilla Vicke som var med i Bagges Hemlösa Hundar? Han kom in till Hundstallet i oerhört dåligt skick. Istället för att ha en frisk mun var den full av en brun, varig sörja. Tänderna var katastrofala och han hade svårt att äta på grund av hans dåliga munstatus. Vicke fick den vård han behövde och hos veterinären drog man ut 14 ruttna tänder. När tänderna var åtgärdade kunde jakten på hans nya hem börja. Anna på Hundstallet hittade Pearl, och det var det bästa som kunde hända lilla Vicke, nu hade han hittat sitt alldeles egna, perfekta hem. Nedan är deras historia.
”Det tog inte många sekunder innan jag öppnade mejlen och slängde iväg en intresseanmälan på Vicke. Det var i slutet av september som jag satt och scrollade igenom mina sociala flöden, allt gick i en himla fart tills jag fick upp Hundstallets senaste post på Instagram – då tog det stopp. Där fanns en video på en fluffig liten typ, glad som tusan och med en aningen förvirrad blick – och han snurrade in fram mot kameran. Jag föll som en fura. Helt pladask! Vems är den här hunden? Jag ställde en öppen fråga i kommentarsfältet om han var uppe för adoption eller om han tillhörde någon i personalen. Jag fick inget svar. Dagen efter dök han upp igen på Hundstallets Instagram-konto, då på en bild från Agrias hundpromenad. Fortfarande fanns där ingen information om honom. Men så, tre dagar efter det så låg jag sjuk hemma i soffan. Då plötsligt dök han upp på Hundstallets Facebook-konto, världens bästa Vicke med finurlig uppsyn. Jag slängde mig på telefonen och mejlade Anna direkt.
Jag berättade för henne hur mina föräldrars hund Tummen (ja lika mycket min och brorsans) hade korsat regnbågen vid påsk samma år och att jag saknade honom så det gjorde ont. Jag berättade om att jag själv länge velat ha en hund och då gärna en pomeranian – precis som Tummen var, och att när jag såg Vicke så kändes det som om det var menat. Tumme-tott och Vicke-vire, ja ni hör ju?!
Anna ringde upp mig och berättade mer om Vicke och vi bestämde träff senare under veckan. Samtidigt berättade hon att Vicke var en av stjärnorna i nya tv-programmet ”Bagges hemlösa hundar” med Anders Bagge som programledare, som spelades in under hösten 2016. Inför första mötet var jag fruktansvärt nervös. Vad hade jag gett mig in på? Hade jag verkligen tänkt igenom det här? Hur skulle det gå att få ihop med allt jobb? Men när jag väl fick träffa Vicke, när Bagge bar in och satte honom i mitt knä så var alla tvivel som bortblåsta. Några veckor senare fick jag hem Vicke på prov över helgen. Vi började med ett besök på mitt jobb där alla föll som furor för honom, därefter åkte vi hem och Vicke hittade sin plats direkt – först på soffans divan, men när jag sedan satte mig ner så kröp han tätt intill och somnade bredvid. Sedan dess har det varit Vicke och jag mot världen. Det var den 14 oktober 2016. Inte trodde jag att en sådan liten kropp kunde innehålla så mycket kärlek.
När jag i januari 2017 sjukskrevs för utmattningssyndrom var Vicke min räddning, utan honom hade jag troligtvis inte lämnat sängen alls. Jag orkade inte, knappt fungerade, varken i knopp eller kropp. Men jag ville fungera – för hans skull.
Han är världens mysigaste kille, väldigt social, alltid glad och ett en riktig gottegris. Vicke älskar att åka tunnelbana, tåg, buss – ja de flesta färdmedel och aldrig går han så snabbt som till just tunnelbanestationen där vi bor, sedan sitter han i mitt knä och spejar på alla som går på och av och charmar varenda kotte.
Vicke älskar att ta sovmorgon och kan lätt sova till lunch om han får, likaså står han och väntar vid sängen på kvällen för att jag ska lyfta upp honom så att han får gå och lägga sig. Sen ligger han där och snarkar högre än en vuxen karl.
Jag kan säga med ärlighet att jag aldrig varit med om en hund som fått så mycket blickar och uppmärksamhet som Vicke får. Visst, vår förra hund Tummen var det också många som stannade till för att titta på – men Vicke är i en helt annan division. Vi har blivit stannade så många gånger för att folk velat fotografera, klappa, fråga om rasen och beundra honom hur fin och snäll han är.
I somras så var jag bjuden på bröllop hos en släkting i Skåne, självklart fick Vicke följa med och fick en egen stol samt mat serverad, gissa hur nöjd han var?!
När vi stod och tittade på Prideparaden, även det i somras så stannade (jag skojar inte) säkert närmare 80-90 personer för att krama, klappa, fotografera och säga vilken fantastiskt söt hund jag hade – och Vicke tar uppmärksamheten med ro. Han är typ alltid coollugn och njuter bara av det. Ibland ber han nästan om den också och liksom siktar på att ”gå in i folk” när vi är ute och promenerar, vilket jag brukar ha roligt åt. Fortfarande möter vi människor som minns honom och känner igen Vicke från tv och som vill veta hur det har gått med honom och med hans problem med tänderna.
Vicke var på återbesök under vintern och den här gången behövdes inga tänder dras som tur var. Vi har kämpat på med tandborstningen också – i början blev han skitarg när jag kom i närheten av munnen men numera ligger han lugnt i soffan när jag borstar de få tänder han har kvar, därefter brukar han hoppa ner och skölja munnen genom att dricka lite vatten.
Jag har sedan jag fick hem Vicke börjat göra efterforskningar på honom och bland annat fått lite kontakt med uppfödaren samt även skrivit med hans syskons ägare. Jag har till och med fått en valpbild på Vicke och hans syskon skickad till mig vilket värmde otroligt i mattehjärtat.
Jag och Vicke har även lärt känna så många nya personer OCH hundar i Sverige men också utomlands – främst genom hans egen Instagram (lol har blivit en crazy dog lady) och Facebook där jag gått med i flera hundgrupper. Men vi har också lärt känna och bekantat oss flera personer bara av att vara ute och promenera. Att vara hundägare är verkligen en social grej. Alla som tror att man är bunden och inte kan hitta på saker – tänk om! Vicke följer med på fik, på restauranger och även på stan ibland när jag vet att butikerna tar emot hundar. Han älskar att vara med överallt och sitter gärna i mitt knä och spejar. Han är verkligen världens mest fantastiske lille kille och man skulle aldrig tro att han blir tio år i mars med tanke på hur mycket snurr och energi som finns i den lilla kroppen.
Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om honom, hur mycket han lärt mig, gett mig och hur livet förändrats till det bättre sedan han trädde in i mitt liv. Men jag hoppas det jag hittills berättat kan ge ett hum om hur mycket han betyder för mig. Och kanske även bilderna kan ge en inblick i hans nya liv – och så även mitt.
Vill ni så är ni alla så välkomna att fortsätta följa honom på Instagram, där heter han vickethewhirlwind. För det är just vad han är – en riktig liten virvelvind som snurrade in i mitt hjärta och nu fastnat där för evigt.”
Vicke
