Kajsa och Stina kom in till Hundstallet som en privat omplacering. Till dessa rara och fullkomligt underbara tjejer ville vi hitta ett gemensamt hem där de kunde fortsätta att få trygghet av varandra och åldras ihop. Det perfekta hemmet dök upp och de fick en andra chans tillsammans, precis som vi önskat! Nedan är deras historia.
”Jag har haft tre Irländska settrar under loppet av 15 år. Det är en fantastisk ras som är glad, ivrig, älskar livet och sina människor men som behöver stimulans och ett aktivt hem för att sedan kunna varva ner.
Inom loppet av ett år så förlorade jag mina två sista själsfränder, Sanna och Matilda. Matilda 9 år blev tvärt sjuk under lek och avled hemma innan veterinären han ut. En vecka senare opererades Sanna 10 år för juvertumör. Knappt ett år senare hade tumören spridit sig till lungor och skelett och vi var tvungna att ta farväl av varandra. Jag bestämde mej för att inte ta någon ny valp för sorgen var för stor och det skulle inte bli bra. Hela hösten och vintern gick jag ensam på mina promenader. Ett så ofattbart tomrum efter mina bäsra vänner.
Så plötsligt fick jag en länk skickad till mej av min svägerska med orden” Christina, dom här två irländarna behöver dej”…
Det var två settertikar, Stna och Kajsa, som sökte ett nytt hem tillsammans genom hundstallet i Åkeshov. Jag öppnade annonsen och kännde direkt att jag måste ta kontakt. När min man kom hem så sa jag till honom att ” jag kommer att göra en intresse anmälan på dessa två hundar” jag känner att jag vill ta hand om dom”. Han läste annonsen och sa direkt, det är klart att dom ska få komma till oss. Jag skrev med vetskapen om att det kunde ta tid och risken att bli bortsållad men jag ville så gärna ge dem ett hem.
Redan dagen efter ringde min första referens och berättade att en jättegullig tjej från hundstallet hört av sig, kort efter så fick jag sms från min andra referens. Jag blev så glad, dels för att tjejen på hundstallet hört av sig till mina referenser men främst att de verkligen kollade upp mej. Så seriöst och med största omtanke om Stina och Kajsa som omöjligt kunnat påverka sitt öde. Så ringde hon till mej och jag fick frågan om jag kunde tänka mej att ta hand om tjejerna. Vi bokade dag när vi skulle åka de 65 milen ner och hälsa på och förhoppningsvis ta med våra nya familjemedlemmar hem. Så spännande!
Tre dagar innan så blev min man akut sjuk och lades in på sjukhuset. Men jag bestämde mej för att åka enligt plan men inte sova kvar. Jag fick med mej min yngsta son så vi kunde turas om att köra. 01.15 , i fullt månsken och -15 grader satte jag mej i bilen i Flyggsjö och rullade söder ut. 08.00 stannade jag bilen vid hundstallet. Både Kristian och jag kännde spänningen.
Vi satte oss i ”väntrummet”, pratade med Emma och så var det dags… vi hörde tassarna utanför dörren och då säger Kristian ” mamma, det här känns så bra” och så kom de in, Stina och Kajsa. Två helt superglada tjejer med svansar som viftar så att de nästan flyttar möblerna. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag kände verkligen kärlek vid första ögonkastet. Vilka underbara individer. Vi tog en promenad tillsammans och efter en stund så frågade jag dem om de ville följa med hem till Norrland. Stina viftade på svansen och Kajsa hoppade rakt upp i ansiktet på mej. Då sa Kristian” vi tolkar väl det här som ett ja va?”
Efter att alla papper var skrivna så var det dags att åka. Stina och Kajsa hoppade in i bilen som om vi alltid gjort så och så bar det iväg. Efter tre rastningar och ca 65 mil så var vi framme. Inga gatlyktor, ingen trafik, bara pärlugglan i skogen bakom ladugården som för övrigt fick sig en rejäl utskällning. Stina och Kajsa sprang ut på skoterspåret. Kajsa hoppade ut i den meterdjupa snön…vilken lycka. Så mycket snö…de rullade sig som om de skulle tvätta av sig efter resan.
Från den kvällen har de gått lösa på gården, dom vet vart gränsen går där man får vara utan matte och husse.
Men två veckor efter ankomst dök ett orosmoln upp. En kväll när jag satt och strök Stina över magen så upptäckte jag en knöl vid ena juvret. NEJ! Juvertumör!!! Jag tog henne till veterinären, det blev lungröntgen och provtagning och inbokning av operation. Jag var förtvivlad och tänkte att det kan bara inte vara möjligt att det ska sluta såhär. Allt såg bra ut och knölen opererades bort. Stina var så otroligt duktig efter operationen att hon kunde vara utan tratt dagtid. Så kom provsvaret. Det visade sig vara en godartad knöl. Gissa om vi firade (med tuggben och självlysande halsband till både Stina och Kajsa)
Vi är så oerhört tacksamma för att vi får ha dessa två stjärnor i våran flock. Att dessa två är fostrade i ett tidigare hem där de fått mycket kärlek och omsorg går inte att ta miste på. De är vana att vara med. Ska jag köra fyrhjuling, ja då hoppar dom upp på vagnen och ska åka med. Möter vi en hund efter vägen då blir de coola som få. Det händer att jag glömmer att ta med kopplen och dom glömmer att de inte är kopplade. Där går vi sida vid sida och kommer på det när vi kommit hem igen. Hoppsan!
Nu har snön smällt bort och det börjar grönska. Det går inte en dag utan bad i sjön eller ån. De sista snöfläckarna utnyttjas till pälsvård förstås. Både Stina och Kajsa älskar att rulla sig i den kalla snön. Bäverhyddan är intressant. Det plaskar så när bävern kommer på oss. Stina och Kajsa står träget och väntar på att den ska komma upp igen, men icke.
Björnen har vaknat nu och en kväll så hade vi den precis bakom ladugården. Då satt vi på bron och lyssnade på hur den gick och vi tränade på att vara tysta. Dagen efter så gick vi på spåren för att jag ville se reaktionen hos Stina och Kajsa. Det var en ungbjörn som varit och rufsat om i skogsbacken kvällen innan. Dom stannade direkt när dom gick i spåret och tittade upp och kom tillbaka till mej och det är bra. Vi har mycket björn i området och vi vistas mycket i skogen så det är viktigt att träna på det av ren säkerhet. Vi har en hona med ungar här också och där emellan vill man inte hamna.
Nu ser vi fram emot en skön sommar, svampplockning och bärplockning, husvagnshäng och mycket fiske. I mitten av juni startar fiskevaktssäsongen och eftersom både jag och min sambo är fiskevakter så är ju Stina och Kajsa det också. Då blir det nattvandring runt tjärnarna. Sen har vi en ny vandringsled som skall i iordningställas under sommaren så det blir mycket tid ute i skogen.
TACK! till alla på hundstallet för det viktiga arbetet ni gör för alla fyrbenta vänner som behöver nya hem.
TACK! för att vi fick ge Stina och Kajsa ett nytt hem, dom förgyller våra liv alla dagar i veckan.”