September 2012: Utah

I slutet av förra året fick jag med stor sorg avliva min labrador Raffie som fick tarmcancer. Jag bestämde mig då för att inte skaffa en ny hund. Dagen efter köpte jag två undulater. De kvittrade och hade väldigt roligt tillsammans. Men tiden gick och jag saknade hund mer och mer.

Jag blev helt enkelt tvungen att hitta en ny livskamrat. Jag ville ha en vuxen hund (jag har redan uppfostrat två hundar och vet hur arbetsamt det är) och gärna en Siberian Husky. Anledningen till att jag fastnat för Huskys var en ren tillfällighet. Jag var på besök hemma hos min kusin i Malaga vars vännina hade två stycken som jag lärde känna väl under de veckorna jag spenderade där.

Jag började leta Siberian Huskys på nätet och en av länkarna tog mig till Hundstallets hemsida. Efter ett telefonsamtal med hundföraren Jenny, som berättade om huskyn de hade inne just då, bestämde jag mig för att ta flyget från Malmö till Stockholm för att få träffa hunden.

Väl på Hundstallet träffade jag Jenny, Petra, som varit jourhem åt Utah under ett antal veckor, och huvudpersonen i det hela – Utah. Vi pratade bland annat om Utahs öde och Petra berättade att de precis varit uppe fjällen tillsammans med henne. Efter vårt samtal fick jag ta Utah på en promenad. Det kändes helt rätt! Det var bara att ge sig tillbaks till Hundstallet och skriva på pappren och betala. Jag kan inte tänka mig något bättre ställe att köpa en hund på. Kunniga och ärliga.

Hemma i Malmö upptäckte jag att Utah hade helt andra vanor än min förra hund. På Hundstallet berättade de att hon var väldigt kräsen med maten. Och det stämde. Hon åt inte sitt första mål förrän tre på dagen. Jag försökte få henna att äta lite frukost men hon vägrade allt förutom godis. Då kom jag på, att precis som när man ströar formen när man bakar en sockerkaka så ströar jag hennes skål med leverpastej och fyller på med torrfoder. Och efter det slank frukosten också ner.

Jag har skaffat en cykel med ett hundfäste så nu cyklar jag en runda på en mil varje dag medans Utah får jogga bredvid. Vi ger oss alltid ut på vår cykelrunda, i ur och skur. Jag är helt färdig efter cykelturen och måste vila, men inte Utah.

Vi har det riktigt bra tillsammans. Utah blir förtvivlad om jag måste lämna henne ensam en stund – därför får hon följa med mig vart jag än ska.

Vännen Bosse & Utah

 

NYHETSBREV
Prenumerera på vårt nyhetsbrev.