Text och foto: Karin Wallén
Efter tio månader på Hundstallet började det nästan kännas hopplöst att hitta rätt hem åt Ronja, en schäferblandning som behövde en ny start i livet. Då kom Karl-Mikael Syding på besök, och det sa klick.
Det var egentligen inget fantastiskt första intryck hon gav. Ronja, som tio månader tidigare hade hittats av polisen i en rökfylld lägenhet där misär rådde, var en ganska gapig dam som ofta gjorde utfall när andra hundar gick förbi.
– Jag hade sett henne på bild och tyckte hon såg snäll ut. Men första gången jag träffade henne och fick gå en promenad var hon som en jojo i kopplet. Väldigt pipig och stirrig och vaktig vid minsta lilla ljud, säger Karl-Mikael, som vuxit upp med hund och länge tänkt att han ville ha en igen.
En vuxen hund
Han och flickvännen hade diskuterat det, tittat på olika raser och uppfödare, men till slut kommit fram till att en vuxen hund från Hundstallet kunde vara något. Men kärlek vid absolut första ögonkastet var det kanske inte ändå från hans sida. – Jag tänkte först att det kunde bli lite väl jobbigt, jag ville ju ha en hund till sällskap. Men faktum är att hon gjorde framsteg på en halvtimme. Jag märkte att bara hon fick komma ut och röra på sig och släppa ut en del energi så blev det bättre.
Ett band skapades
Personalen på Hundstallet märkte också att där fanns någonting. När Karl Mikael lämnade Ronja första gången blev hon nedstämd, och när han kom tillbaka andra gången blev hon överlycklig. Alla såg att det var något speciellt som höll på att hända, och att de redan tycktes ha skapat ett band emellan sig. Det bestämdes att Ronja skulle få följa med hem på en provvecka. En vecka före jul fick hon testa att flytta in i en lägenhet i centrala Stockholm, trots att man i första hand önskat ett hem på landet åt henne.
– Hela den veckan tog vi myrsteg. Allting var ett test. Första gången jag skulle ta hissen ner var jag lite orolig för vad som skulle hända om vi mötte någon i porten. Jag hade hela tiden en köttbulle i handen och var beredd på att hon skulle göra utfall om vi såg en annan hund, säger Karl-Mikael.
Det var koppelpromenader som gällde, och en dag när det var tomt i hundrastgården i parken där de brukar gå, släppte han Ronja lös. Efter en stund såg hon två hundar på utsidan av stängslet, och började springa emot dem och skälla. Men med ett par meter kvar tvärnitade hon, och gick lugnt fram och nosade genom staketet med viftande svans. Där och då började han förstå sig på sin nya hund lite mer. Hon var inte ilsken. Hon kunde låta som ett monster, men när hon väl fick hälsa var hon trevlig.
Bästa julklappen
På julaftons morgon, en vecka efter att hon flyttat in, kunde Ronja för första gången hälsa på andra hundar utan staket emellan. Hon var kopplad och hon nosade intresserat på dem en stund, innan hon tyckte att andra saker luktade mer spännande och gick därifrån.
– Det var den bästa julklapp jag kunde få. Och snart kunde hon vara lös tillsammans med andra hundar. Hon har lärt känna många hundar här nu, och andra hundägare säger att det blir så lugnt och trivsamt i hundgården när Ronja är med. När vi träffas i parken är hon mer intresserad av husses tennisboll än av passerande hundar, men vid något tillfälle hälsar hon på en mellanstor terrier och två chihuahuor. Den gapiga hunden som gjorde utfall känns väldigt fjärran, och uppmärksamheten på husse är stor. – Att vi har ett band mellan oss har ju gjort alla andra andra framsteg mycket lättare. Det har stärkts hela tiden, och nu efter ett par månader är hon mycket mer social än hon var i början.
Ett lite mindre åtagande
Ronja, nu sju år, får många och långa promenader varje dag. Något som Karl Mikael sett fram emot som hundägare, och som gynnar hans nya kamrat. Hon kan nöjt slumra i soffan när de kommer hem. Att hon redan är sju år är inget han ser som en nackdel. – Ska man vara helt krass kan jag tycka att det var en fördel. När vi skaffade henne visste vi ju inte helt och hållet hur det skulle bli att ha hund i våra liv. Då är det ett lite mindre åtagande att ta hand om en hund som kanske snarare har sju år kvar, än fjorton. Jag förstår att det inte är alla som tänker så, och det är kanske därför en del äldre hundar har svårt att få nya hem också, säger Karl-Mikael och säger åt Ronja att sitta still medan han lägger en köttbulle på hennes nos. Hon kan sina ”sitt” och ”stanna kvar”, och han tror hon helt klart haft några bra år innan saker gick fel i förra hemmet. En bättre kamrat kunde han inte hoppats på att få. – Det är precis så mysigt som jag tänkt att det skulle bli. Man kan ju lätt lägga in sina mänskliga tolkningar om vad hon tänker och känner. Men när vi ser på varandra så känns det som vi förstår varandra.