Hej! Smilla heter jag och är en ”rottis” på sådär någonstans mellan ett och ett halvt till två år. Min matte säger att jag är i ”slyngelåldern” just nu för jag hittar på en massa bus som jag inte gjorde när jag var ny i min familj. Då var jag väldigt noga med att uppföra mig så att dom inte skulle ångra sig (man är väl inte dum heller). Viktigt med mjukstart.
Jag börjar från början! Jag hade tillbringat en tid på Hundstallet, vilket var helt OK, men drömde om att få en riktig familj, helst en där det kunde finnas en kompis. Anna på Hundstallet lade ut en bild och en liten berättelse om mig på deras hemsida. Snacka om flyt, för i samma ögonblick satt min framtida matte långt ner i Småland och letade efter en kompis till ”Kejsar Leopold” (kallas Leo), familjens hund alltså, och fick syn på mig och blev kär vid första ögonkastet. Hon sprang genast in i köket och visade min framtida husse bilden på mig. Han kunde inte heller motstå mig och mina vackra bruna ögon så matte satte sig genast och fyllde i intresseanmälan med ett viktigt tillägg: snälla, snälla ge oss en chans med Smilla, vi bara vet att hon passar hos oss. Och hon blev bönhörd. Jag fick flytta från bullriga storstan. Nu bor jag i paradiset, (visste inte att det fanns sådana ställen), på en liten gård mitt ute på landsbygden. Jag kan gå ut och in precis som jag vill, får strosa i lugn och ro ute på gårdsplanen och sitta och titta på fåglarna när jag vill och leka med Leo och mina två kattkompisar.
Husse, matte och lill-husse kom till Hundstallet för ett år sedan för att träffa mig för första gången. Jag kom faktiskt i håg så här efteråt att jag var lite fisförnäm och nonchalant mot min nya familj i början för Helen satt i rummet och jag visste ju att hon hade köttbullar i fickan. Det visade sig att matte också hade godis så jag skärpte till mig och följde med ut på en promenad och skötte mig exemplariskt.
Nästa dag gick färden till Småland. På slutet av färden stannade bilen vid ett ”hundpang” och in i buren bredvid min hoppar det in en stor (snygg faktiskt) svart hundkille. Jag blev lite osäker och var tvungen att visa vem som bestämmer men han ville inte ge sig så där satt vi och mätte pondus i en halvtimme.
Helt plötsligt var vi framme men då hände nåt .Så fort vi kom ur bilen blev vi liksom kompisar. Bara så där! Vi lekte, lekte och lekte och fick inte nog. Husse och matte fick sitta och hålla i möblerna när vi lekte som bäst inne. Bonde söker fru visades på TV:n. Vi blev nog lite inspirerade där, Leo och jag, för till slut låg vi bara i en enda stor hög fullkomligt utmattade och myste. Det var början på vår vänskap.
Vilken härlig första sommar jag haft med min nya familj. Ibland åker vi till ett så kallat sommarställe som ligger vid en sjö och det gillar jag. Det där med att bada är ju hur kul som helst. Stora starka Leo har inte riktigt hajat nöjet med vatten, han är faktiskt lite badkruka om jag får säga vad jag tycker, men jag skall nog ta det ur honom. Det finns väldigt mycket fåglar där och det var där mitt fågelintresse började. Jag kan faktiskt bli sittande hur länge som helst nere vid bryggan och bara titta på alla fåglar (lite som Ferdinand under korkeken brukar matte säga att jag ser ut som). Husse och matte tycker att jag sitter väldigt kvinnligt, vet inte riktigt vad dom menar men det är säkert nåt bra för dom tittar så kärt på mig då och säger åhh.
På sommaren brukar det komma får på bete i vår hage. Dom är roliga att titta på – speciellt dom små. Tyvärr har Leo fått för sig att han skall hoppa över och valla ihop dom minst en gång om dan så dom vill inte vara så nära oss. När fåren flyttar hem till sig på hösten så har jag och Leo hela stora fårhagen att springa runt i och där skall jag få börja lära mig spår.
Min ”favvoplats” är mattes soffa. Tyvärr vill inte matte dela med sig av soffan. Hon tycker att det blir för mycket hundhår, så fort hon inte ser så är jag ju där. Hon bannar mig men skam den som ger sig, det är bara att hoppa upp igen så fort hon går ut. Jag vet faktiskt att ibland när matte behöver göra nåt som att gräva i trädgården eller måla huset utan att oroa sig för att jag hittar på ”latjolajbans” så låtsas hon inte se mig när jag ligger där så skönt i mina drömmar för då vet hon att jag kommer ligga där länge, länge.
Himla schysst Anna att du fixade så att jag hamnade här och tack Lovisa för tiden då vi hängde ihop och du tog så väl hand om mig. Sånt glömmer man inte.
Kramar till er alla på Hundstallet från mig och min bästis Leo som är glad över att ha fått en så bra kompis som mig. Och från husse Håkan och matte Monica som är lika kära i mig fortfarande.
