Vi hämtade Banjo på Hundstallet i Alingsås när han var 8 veckor gammal. Banjos mamma, Belle (blandras med Siberian Husky) hade bott i en lada tillsammans med många andra hundar utan mat och vatten när Hundstallet tog hand om henne. Hon var då dräktig och födde fyra valpar på Hundstallet.
Jag och min sambo hade länge pratat om att skaffa hund och kollade emellanåt på Hundstallets hemsida efter något som skulle kunna passa. Så plötsligt dök det upp bilder på dessa fyra valpar. Oj så fina! Vi skickade direkt in en intresseanmälan och fick svar dagen efter med frågan om vi ville komma och träffa dem. Så klart ville vi det!
Men en fråga hamnade i fokus. Kan man ha en Siberian Husky i stan? Vi stötte på vissa starka åsikter om detta, att det kan man absolut inte ha, medan andra menade att så länge de får den motion och stimulans de behöver så går det bra!
På första mötet med valparna kände vi direkt att vi fick kontakt med Banjo. Han och hans syskon virvlade runt som en orkan på den lilla innergården, men Banjo var den som kom till oss om och om igen.
Vi åkte därifrån fyllda av längtan och oroliga tankar om detta verkligen var en bra idé. Jag är själv uppvuxen på landsbygden tillsammans med jakthundar, men nu bor vi i stan, i lägenhet, tre trappor upp utan hiss. Vi rådfrågade personalen på Hundstallet om deras erfarenheter med just Siberian Huskies, som de många gånger har placerat hos alla möjliga typer av familjer och miljöer. De berättade att de själva fått sina fördomar om Huskies krossade efter deras erfarenheter. Ett bra hem är ett bra hem, oavsett vart det är!
Vi åkte till Hundstallet igen, denna gång bara för att träffa Banjo, och nu kändes allting självklart! Om drygt en vecka skulle han flytta hem till oss! Och så glada vi är att vi fattade det beslutet. Banjo har berikat våra liv enormt! Han är otroligt nyfiken, vill vara med på allt och älskar både människor och andra hundar. Han vill gärna vara nära och gosa, blir det lite varmt så lägger han sig på golvet en stund för att svalka av sig, sen kommer han tillbaka. Leksugen? Javisst! Pipleksaker är det bästa och han hämtar gärna flera stycken och lämnar dem hos en, som för att visa upp dem.
De tre första veckorna var nog tuffast, innan han började sova på natten. Upp och ned för tre våningar bärandes på det lilla knytet, varje timme dygnet runt. En helg hade jag så ont i knäna att jag knappt kunde gå! Men så plötsligt sov han hela natten och det kändes som att ha semester varje natt.
Vi har gått valpkurs med honom, som fungerade väldigt bra tack vare att han är så matmotiverad. Finns det mat eller godis att tillgå så tränar han gärna! Finns det inte så gör han lite som han själv tycker. Han har mycket karaktär och egen vilja, och försöker på olika finurliga sätt få sin vilja igenom. Men jag tycker inte man ska skämmas när man blir lurad av sin hund! Det hör till. Han har provat på Nosework och ska snart gå en kurs i Agility.
Och hur var det nu med att ha en Siberian Husky i stan? I skrivande stund närmar han sig elva månader och har blivit en riktig tonåring. Vi är ute mycket varje dag, både i stan och i skogsmiljö, och får han den aktivitet han behöver så kan han ta det lugnt. Han ligger gärna och slappar i lägenheten och kan till och med vara lite svår att få ut ibland! Men absolut, han behöver stimuleras på många olika sätt, minst lika mycket mentalt som fysiskt. Låter han mycket? Han pratar en del, kan yla när han känner sig ensam, skäller sällan, piper och gnisslar lite när han är uttråkad. Men inget som verkar störa grannarna (hoppas det håller i sig), eller oss.
Det vi kämpar mest med är att han gärna vill bita tag i händer och armar, oftast när han är exalterad och vill söka kontakt, eller när han blir överstimulerad. Om han är på lekhumör går det oftast att dirigera honom till en leksak. Det var klart värre när han hade sina sylvassa valptänder, men nu är han tre gånger så stor och även om han inte biter särskilt hårt så känns det. Det har blivit bättre och är något vi jobbar med dagligen, förhoppningsvis lugnar det sig även med tiden.
När han blivit lite äldre ska han få följa med ut och springa och cykla. Man märker att han har draget i sig, men är ändå hyggligt följsam i kopplet, trots sina tonårshormoner.
Vi är så tacksamma för Hundstallets arbete och för deras stöd. Och mest av allt glada över att vi fick Banjo. Resan har bara börjat och vi ser fram emot att se honom växa upp i vår lilla familj!