I somras blev jag som är rasinformatör och valpförmedlare på Svenska Norfolkterrierklubben uppmärksammad på att det satt en norfolkterrier på Hundstallet som ingen visste vart den hörde hemma. Hunden var chippad men inte inregistrerad. Polisen hade letat. Hundstallet hade letat. Men utan resultat. Kanske kunde vi på Norfolkterrierklubben lyckas bättre? Det värkte i hjärtat när jag såg bilden på honom och läste hans presentation på Hundstallets hemsida.
Upp till aktion alltså! Uppfödare i hela landet (och i Norge) gick igenom sina papper och till slut förstod man vem han var. Eller i alla fall till fullo vems han var. Och efter många om och men fick vi till slut tag på ägaren. Eller åtminstone ägarens granne som berättade att hunden hette Nisse. Ägaren befann sig dock på sjukhus så Nisses framtid var osäker.
Dock hade jag under tiden letandet pågick fallit pladask för den något runda, rent av överviktiga, Nisse. Så efter samtal med granne, husskötare och polis åkte jag, min dotter Madeleine och vår norfolkterriertjej Kråkan för att träffa den lille krabaten. Det var på juldagen och vi åkte de fyra timmarna till Hundstallet i spänd förväntan.
Och ut kom han. Och skrattade gott gjorde vi. En sådan charmig liten rund-noffe hade vi aldrig skådat. Och glad. Så glad i vartenda gram – normala som överviktiga. Och självklart åkte han och fyra kilo för mycket med oss hem. Han föll in i flocken från första sekund.
I början hade han jobbigt att gå. Orkade inte långa sträckor alls. Men meter för meter gick han lättare och till slut orkade han skutta med på Kråkans skogsturer. Vilken lycka!
Intervallträningen bedrivs i trädgården där katterna är retfulla åt ena hållet, hästarna i hagen åt det andra, och skatorna, ja, dom är ju överallt. Övervikten har lett till att Nisse överbelastat sitt ena framben, men det får han nu tabletter mot. Tabletter med leversmak. Allt som allt gick han bort tre kilo de tre första månaderna. Helt otroligt! Nästan hela övervikten.
Nisse hade aldrig lekt med andra hundar sedan han vuxit upp och det märktes. Men efter ett par månader i Kråkans lek- och uppfostringsskola leker de två nu på lika villkor. Han har förfinat sin teknik och det är så härligt att se dem lägga in bredsidor på varandra.
Norfolkterriers är bland annat kända för att ”prata”. Man kan tro att de morrar, men de har olika ljud för olika saker och morr är det inte tal om. Nisse kunde inte prata när han kom hit. Men efter någon månad började han härma Kråkan. Man kunde riktigt se lyckan över att upptäcka denna förmåga som han inte visste att han hade. Som när en ungtupp lär sig gala. Lite målbrottsaktigt sådär.
När man tar hem en vuxen hund som man inte har en aning om hur han har varit / haft det i sitt lilla liv får man ju räkna med en del överraskningar som inte alltid är angenäma. Men med Nisse har vi inte hittat en enda sak som man kan tänka så om. Han är helt, ja, bäst helt enkelt.
I skrivande stund ligger Nisse på sin plats i soffan och snarkar. När han först kom hit snarkade han till och med i vaket tillstånd. Nu snarkar han bara när han sover efter en extra aktiv dag.
Det är en annan hund nu. Glad har han alltid varit. Och nöjd. Men inte visste han då hur livet kunde vara med den energi och livsglädje som nu inte bara spritter inne i honom utan också kommer ut genom tassar, ben och stämband.
Vi är så otroligt glada över att Nisse fick komma till just oss. Och vi är glada över att vi inte kunde sova den där natten när vi först såg honom på Internet . Det var ett lyckokast att erbjuda ett hem hos oss. Och jag hoppas att Nisse känner så också. Eller, faktiskt, det vet jag att han gör. Bättre julklapp kan man knappast få. En året runt variant av egen liten Tomte-Nisse.
Vi önskar gemensamt från hela vår flock GOD JUL och GOTT NYTT år!
Nisse önskar sig, bland lite annat smått och gott, 9-kilosstreck i julklapp. Och det tror jag att kan kan få!
/Anna-Karin
Som tillägg kan jag berätta att ägaren återfanns, och efter drygt två månader fick vi kontakt. Hon är glad över att Nisse hittat sig en kompis och bra hem eftersom hon förstår att hon inte kan ta hand om Nisse. Även där är det här en 100% solskenshistoria mitt i all sorg och förvirring som det innebär för hund och ägare i sådana här fall. Nisse har kontakt fotoledes med sin gamla matte som han säkert drömmer om emellanåt.