Jag tittar på Texas som ligger i sin korg. Det rycker lite i hans tassar och jag kan inte låta bli att undra vad han drömmer om. Ena örat vickar lite lojt fram och tillbaka. Det verkar vara en bra dröm i alla fall. Förhoppningsvis lika bra som den lite osannolika drömmen som blev sann när vi fick äran att erbjuda honom en andra chans. Att det skulle bli så var nämligen allt annat än självklart.
På många vis är nog vår historia i och för sig rätt typisk. Efter att ha sagt adjö till vår gubbhund som efter sjukdom hade fått somna in kom abstinensen efter ny hund smygande. Men vi var verkligen inte i slag att ta hand om någon ny hund. Mannen hade blivit sjukskriven i månader efter en arbetsolycka och en vurpa på snowboard hade satt mig ur spel. Så ur det perspektivet kändes ny hund avlägset.
Men när hjärtat talar med stora bokstäver är det bäst att lyssna. Annars riskerar man att få ångra sig för alltid. Och hjärtat skrek åt oss direkt när vi vana trogna klickade oss in på Hundstallets hemsida och där möttes av Texas. Hans bild fångade oss direkt. Han var stolt, vacker, smidig, lätt, pigg och alldeles underbar. Vi läste på om honom samt vad Hundstallet sökte för typ av hem – och vi var totalt sålda. Trots de dåliga förutsättningarna bestämde vi oss för att ändå skicka in en intresseanmälan. Då hade vi ju i alla fall försökt.
Efter en tids fram och tillbaka (Hundstallet är ju inget ställe man bara går in och pekar ut en hund som man sedan kan gå ifrån med precis) så fick vi samtalet med stort S. Vi hade matchats med en hund och den hunden var Texas! Det bar av till Stockholm med det samma.
När vi väl fick träffa honom visade det sig att han var precis så fantastisk som vi hade föreställt oss. Han kom farande ut genom dörren, sladdande på golvet med tassarna sprättande åt alla håll. Men det dröjde inte många sekunder innan han intog ett bra läge för att vi skulle komma åt att klappa honom ordentligt. Vi var lite oroliga eftersom ingen riktigt visste hur han och vår femåriga son skulle gå ihop men det tog inte ens fem minuter innan de farhågorna var som bortblåsta och sedan dess har den oron aldrig skymtat till igen. Texas har nämligen bättre hand med barn än vad vi har.
Inför första promenaden blev vi lite lätt varnade om att han kunde dra en del i kopplet i början och att det kunde hända att han gjorde utfall mot andra hundar, cyklister, joggare, bilar som låter illa och nog gärna skulle sätta tänderna i en katt om han fick chansen. Jag måste erkänna att jag var på alerten. Inte spänd men beredd. Jag var ju van vid våran gubbhund och han var både tung, stark och kunde bli aggressiv så jag var beredd på det värsta – helt i onödan. Visst drog Texas lite men han är ju så pass lätt att det inte var till något större besvär, trotts att mitt bäcken fortfarande inte var helt färdigläkt. Och jag har aldrig träffat en hund som är mer närhetstörstande. Han tryckte sig emot oss vid första bästa tillfälle. Det fanns ingen tvekan om saken, han fick följa med oss hem på prov redan samma kväll och sen dess har han varit en självklar del av familjen.
Texas är verkligen en perfekt familjemedlem för oss och jag tror att han trivs lika bra med oss som vi trivs med honom. Han hänger med glädje med på precis allt vi flänger runt på. Allt från cykelturer, spår, löpning, barmarksdrag och långpromenader till lekparkshäng, grillkvällar hos vänner, strandbesök, fisketurer i ekan, fredagsmys och filmkvällar i soffan. Jag kan knappt bärga mig till jag får se honom i snön, jag kan tänka mig att det är då han är i sitt fulla esse. När han får springa och ta ut sig ordentligt, då lyser han klarare än solen.
Visst behöver vi jobba lite med hans ”bekvämlighetszon” men i stort slutade han med utfall så fort han kände sig trygg i sin nytt hem. Att bli ensam hemma är han absolut inte särskilt förtjust i så där finns också lite att göra – som tur är har vi inte träffat en enda person som inte tycker om Texas så han är ju tacksam att ta med.
När Texas kom in till Hundstallet var han ofattbart mager. Vi fick se en bild på honom och det vänder sig i magen när jag tänker tillbaka på det. Jag vill minnas att Hundstallet sa att han vägde nitton kilo då. Idag väger han trettiotre och då skulle han må bra av något kilo muskler till. Det är alltså en skillnad på fjorton kilo! Fjorton! Det är en viktökning på något mer än fyrtiotvå procent…
Att en hund som har haft det så svårt som han faktiskt har haft det, kan vara så full av kärlek och ha en sådan aptit på livet är för mig helt obegripligt. Och helt fantastiskt! Igår kväll, när han låg på balkongen och delade på en skiva vattenmelon med Junior kunde jag inte låta bli att förundras över hur otrolig han är. Hur kan han vara så snäll och dela med sig av sin mat så villigt när han en gång i tiden fick så dåligt med mat att han låg och gnuggade på gränsen till döden? Hur är det möjligt att han kan lita på oss? Att han kan ligga där och dela med sig utan att bekymra sig om när han får mat igen. Det är den största och finaste komplimang någon någonsin kan ge oss, den villkorslösa tilliten, och vi ska göra allt vi kan för att förtjäna den så länge han lever.
En stor kram till er alla från familjen Eriksson – både de två och den fyrbenta.
Läs om när Texas och hans vän Balto kom till Hundstallet»