Det har nu gått tre månader sedan Jonna, numera Doris Duracell Bjäbblund, flyttade hem till oss.
Att det blev just Doris som blev den utvalda var en ren tillfällighet
eftersom min sambo och jag egentligen är mer förtjusta i stafferaserna. Vi
hade tidigare en blandstafftik som blev elva år och som kom från gamla
Hundstallet där jag gick som doggiwalker. När hon for till hundhimlen för
två år sedan blev det så förfärligt tomt. Vi bestämde oss för att vänta med
att skaffa hund eftersom vi gillar att åka motorcykel och inte vill lämna
in den nya hunden på hundpensionat eller liknande hela tiden (vis av erfarenhet).
Tiden gick och jag kände ett stort behov av att åter få umgås med en hund
och tog kontakt med Hundstallet och bad om att få bli volontär. Så i början
av året kom jag igång med hundgåendet igen. Det var väldigt kul och jobbigt
eftersom jag helst ville ta hem dem alla.
Efter ett kvällspass, några månader senare, frågade jag om det inte fanns
någon som kunde följa med mig hem några dagar för jag var ledig. Valet föll
på fröken Doris.
Min ledighet blev förlängd och jag ringde till Hundstallet som sa att de
skulle ringa om de hade någon som ville ha lilla fröken. Och så kom dagen
då hon skulle tillbaks till Hundtallet. Och det gick ju inte… Inte kunde
vi skiljas från Doris. Hon hörde ju hemma hos oss!
I början var hon tyst och försynt och kollade nyfiket på sin omgivning. Hon
är inte fullt så försiktig längre men lika nyfiken på allt. Doris är inte
så tyst som vår tidigare hund (Signe) utan hon har åsikter om grannens
tuppar, katter och spillkråkor som låter retfullt. Stora djur, getter, kor,
hästar och rådjur är lite halvläskiga – så de måste man också säga till om.
Hon har fått flera lekkamrater och en bästis, en kinesisk nakenhund, som
hon älskar att leka med och tycker det är urkul att jaga och bli jagad.
Fullt ös. När hon blir trött ”plattar” hon ut sig på gräset á la hängmatta
i någon minut. Sedan är det fullt ös igen.
Vi håller på att lära oss fröken Doris språk då hon försöker tala om för
oss saker vi bör veta, som till exempel när det är dags för mat eller en
promenad. Andra hundar kanske sätter sig vid dörren och visar att att det
är dags att gå ut, men inte Doris. Med ett litet skall säger hon till oss att det är dags.
Doris älskar att ta siesta med husse som då ska stryka henne på magen. Om
han glömmer det påminner hon honom genom att morra lite uppfodrande och
”veva” med framtassarna.
Doris är en liten tjej med massor av karaktär och stor personlighet. Vi är
jätteglada att ha henne hos oss och ser med spänning på hur hon utvecklas.
Hälsningar familjen Bjäbblund.