Vi har under ganska många år funderat på hund, då den ena halvan av vårt tvåmannalag är uppväxt med hund och tycker att något saknas i livet när man inte har hundhår på alla kläder och bajspåsar och godisar i alla fickor, medan den andra halvan aldrig riktigt haft så mycket att göra med hundar men är försiktigt optimistisk. Vi bor i Abisko, långt norrut i vårt avlånga land, och älskar att vara ute i naturen på alla sätt, och började så smått landa i att vi faktiskt skulle kunna ge en fyrfota familjemedlem ett ganska fint hem. Egentligen var vi väl inne på att köpa valp men under tiden vi letade uppfödare kunde vi såklart inte låta bli att scrolla på Hundstallets hemsida, och en dag fastnade blicken på en bild på en liten hund med en pigg, vaken och varm blick och de fluffigaste öronen man kan tänka sig: det var Hilda. Vi gick in på annonsen, läste vad som stod om henne och fick en känsla av att hon skulle kunna passa bra ihop med oss. Bestämde oss till slut för att skicka in en intresseanmälan – inte för att vi på riktigt visste att vi ville ha hem henne till oss, utan mer för att vi var nyfikna på att få reda på mer. Vi skrev fram och tillbaka med Clara, Hildas kontaktperson på Hundstallet, och fick chans att ställa alla våra frågor under ett samtal. Några dagar senare satt vi återigen och pratade om denna lilla varelse och insåg att hon faktiskt checkat av alla våra “boxar” i vad vi sökte, och att vi nog hade blivit mer fästa vid henne än vad vi kanske förstått.
Efter att pirriga ha bestämt oss för att det var Hilda vi ville ha, och löst logistiken som det innebär att göra en resa på 325 mil för att hämta hem en hund vi aldrig träffat, satte vi oss i bilen en lördagseftermiddag efter jobbet i början av december 2023. Efter att ha klarat av en svettig punktering strax utanför Gällivare på lördagskvällen kunde vi rulla in i Alingsås och Hundstallet på måndagen. Vi mötte upp Clara, fick träffa Hilda och ta en promenad alla tillsammans innan vi satte oss i besöksrummet. Hilda var märkbart nervös och stressad, vilket inte var så konstigt i den situationen. Hon kunde tänka sig att äta godis ur vår hand om vi inte tittade på henne, men inte så mycket mer än så. Efter att ha fått med oss så många goda råd vi kunde komma över från Clara packade vi in oss, Hilda och hennes saker i bilen för att påbörja den långa resan hem igen, och höll alla tummar vi hade att hon skulle klara resan så bra som möjligt trots att det var långt ifrån en mjukstart på vårt liv tillsammans. Som den lilla stjärna hon är klarade hon bilåkandet fantastiskt bra, och övriga delen av resandet gick också bra även om hon inte var så sugen på att äta sin mat på morgnarna. Den första kvällen tillsammans var första gången vi fick klappa henne ordentligt då hon självmant kom fram och ville ha lite uppmärksamhet. Vi upptäckte att hon har en favoritplats att bli kliad på ryggen – då drar hon upp läppen på ena sidan och blottar sin lilla hörntand, en otroligt charmig egenskap!
På onsdagskvällen rullade vi in i hennes nya hemby, och jag tror att vi alla tre tyckte att det var otroligt skönt att få komma hem. Hon fann sig snabbt tillrätta i soffan, som sedan dess varit favoritplatsen. Vi märkte ganska snart att Hilda gärna både tog för sig av mat som står framdukat på bordet och hoppade upp i sängen, så vi fick sätta tydliga regler ganska tidigt. Att sängen inte var fritt byte längre ledde till uppror i form av gnäll vid femtiden varje morgon de första veckorna, men det lugnade som tur var ner sig ganska snabbt. Vi vill inget hellre än att mysa med henne i sängen men vill att hon ska klara av att sova själv också, så det får förhoppningsvis komma med tiden. Att Hilda gärna kommunicerar med rösten visade sig också genom att hon tyckte att alla ljud som lät utanför lägenheten behövde varnas om genom skall, men det försvann också fort så snart hon blev mer van i hemmet. Hon är med på våra jobb om dagarna vilket känns jättebra för att hon inte ska behöva vara ensam så mycket, men det har inte varit några som helst problem de gånger hon ändå har behövt vara ensam en stund. Hon har slungats in i vår vardag där vi vill ha med henne på det mesta, och med lugn handledning från oss går det faktiskt bättre än vi någonsin kunnat drömma om. Hon tycker att mycket är läskigt, och hon kan snabbt kan bli osäker och ängslig i ovana situationer, antingen genom att vilja springa därifrån, gå i försvar och skälla, eller på sistone faktiskt söka trygghet hos oss. Vi hittar hela tiden nya knappar hos henne som hjälper oss i att komma vidare i vårt mål att utveckla henne till en trygg och harmonisk hund. Vid människomöten på promenad har hon en tendens att vilja gå fram mot folk och skälla, men det är inga som helst problem att avleda med lite godis och vi har så smått börjat med skvallerträning med henne, vilket hon tycker är väldigt roligt! Hon är en tjej med stor integritet, men så länge främlingar inte ger henne för mycket uppmärksamhet så funkar det fint.
Från start har hon varit helt okej med att bli hanterad i form av kloklippning och tandborstning, även om hon såklart behöver lära sig vad vi vill att hon ska göra så har det inte varit några konstigheter. Skidåkning är en stor del av våra liv så här års, så hon fick snabbt smaka på livet som fjällhund med allt vad det innebär och det är som att hon aldrig gjort annat än att springa med när vi åker skidor. Hon älskar att springa lös, nosa på spår och äta älgbajs (inte alltid lika populärt hos matte och husse…) för att sedan komma hem och mysa i soffan. Gärna med lite mellis i form av favoriterna apelsin, kiwi, äpple eller gurka. Hon har några fyrbenta vänner i byn som hon gärna busar med, men annars är hon inte överdrivet intresserad av någon mer lek utan blir nöjd med att hälsa på andra hundar. Hon har fantastiskt fint kroppsspråk och är tydlig och kommunikativ i sina signaler. Skoter är inte en favorit, men det har vi börjat öva på i små, små steg, så att hon kan följa med på våra framtida mer avlägsna skidäventyr.
Hilda övar på att ligga i sovsäck för framtida äventyr!
Vi har fått hem en nyfiken, pigg, tålmodig, kommunikativ, närhetstörstande och otroligt kärleksfull liten individ som vi försöker att ta hand om och låta blomma ut så gott vi bara kan. Hon får många, många pussar varje dag och det är tur att hon inte kan människospråk för då hade hon haft hybris vid det här laget, eftersom vi inte kan låta bli att berätta för henne varje dag hur vacker och fin och bra hon är, och hur mycket vi älskar henne. De senaste veckorna har hon fått några små glädjeryck, börjat leka mer och kryper gärna upp ännu närmare oss i soffan, och sådana små stunder letar sig in i hjärtat. Hon har mycket kvar att upptäcka av världen men vi hoppas att vi ska kunna förvalta förtroendet vi fått från Hundstallet och inte minst av Hilda själv och stötta henne på den resan. Tack till Hundstallet för ert arbete, och tack till Hilda för att vi fick den stora äran att bli dina människor och göra den här resan med just dig – vi hade inte kunnat drömma om en bättre kompis!
/Jimmy och Emilie