Loke -kärlek vid första ögonkastet!
Efter många hundfria år började det kännas dags att skaffa hund igen. Vi har tidigare haft dobermann och önskade nu en till storleken, något mindre hund. Att den skulle vara släthårig och något att jobba med precis som våra tidigare hundar var självklart. Var inte helt sugen på en valp och ville gärna hjälpa en hund, så jag surfade in på Hundstallets hemsida och föll pladask för Loke. Han presenterades som en energisk hund som behövde mycket kärlek och vägledning, och som en buffel. Vi åkte ner och hälsade på honom. Barnen var helt lyriska och vi åkte dagen efter hem med en buffel i bagaget.
Han var verkligen något att jobba med, det var bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. 
Vi fick tänka att han var en valp fast han var stor och stark. Vi började socialisera och träna honom direkt. Han triggades bland annat av öppna ytor, man såg hur hela kroppsspråket ändrades och han växlade blixtsnabbt till en jäkel som flög på mig och bet i armarna. Hela första månaden gick jag med blåmärken på underarmarna. Att gå på mysiga långpromenader med hela familjen var inte att tänka på. Inte heller att lämna honom ensam med barnen. Första tiden åkte han med husse i bilen till halvtidsjobbet varje dag. Han verkade inte van vid möblerade rum, vaktade soffan och visste inte riktigt hur han skulle bete sig mot barnen. Han var väldigt observant på händer och rädd för plötsliga rörelser och när man ”slog ut” tvätten så det piskade till i luften. Hjärtat ömmade över vad han måste varit med om. Utmaningen blev att hela tiden i vår fostran låta alla händer uppfattas som snälla.
Han gillade inte alls svarta hundar och hundmöten var inte alls trevliga. I vårt område bor en trevlig kvinna med en svart stabil hund. Så jag såg till att möta henne varje morgon för att få naturlig mötesträning. Att inte göra någonting var inte Lokes grej, så vi fick träna passivitet, överallt. När det var dags för promenad tyckte Loke att han visste bäst var vi skulle gå och drog i kopplet. Så det blev många långa promenader med kontaktträning där vi bl.a. vek av på varenda avtagsväg vi kunde hitta för att han skulle lära sig att hålla koll på oss. Han fick åka med i bilen precis överallt. Han fick först inte vara i möblerna eller ens i alla rum, så att vi kunde stärka barnens position i flocken och lugna honom. Sakta men säkert kunde vi utöka hans områden. När barnen bönade och bad att han skulle få vara med i soffan en kväll visste 
vi att han var helt accepterad av alla i familjen i alla lägen. Nu finns det inte en hundfri fläck hemma! Vi har påbörjat en slyngelkurs, som vi fått pausa, då Loke skar upp tassen och kastrerades. Vi har anmält intresse till privata träningstillfällen, någon sorts nosarbete samt agility till våren och det ser vi fram emot. Han har verkligen en fantastisk nos och kapacitet!
När jag ser tillbaka inser jag att vi har en helt annan hund. Loke har en stor personlighet, han är en glad, sprallig och harmonisk hund. Han kan nu växla snabbt mellan aktivitetsnivå på ett positivt sätt. Vi kan leka och kampa, avbryta och han blir lugn. Han är nyfiken, full av liv och humor. Han bjuder in till många skratt. Han älskar att äta köttben, kampa, springa, gå promenader, leka kurragömma med barnen, gosa och söker gärna efter såväl godis som barnen. Både vi och barnen älskar honom, och alla vill att han skall sova i just deras säng, där han lägger sig nära, nära. Han är lyhörd och på många sätt den absolut bästa hunden vi haft. Han är en helt underbar kelsjuk hund som alltid vill vara med, sover nära under täcket, är glad och har alltid en puss över. Vi är så fantastiskt lyckliga över att ha Loke i vår familj. Min dotter sa vid ett tillfälle en mening som sammanfattar hela historien bra:
”Det har blivit så mycket kärlek i vår familj sen Loke kom”.
