Lucky (blanding mellan Labrador och Amstaff) kom till oss sommaren 2011, då var han bara 8 månader. Hans liv hade börjat illa, han hade hamnat hos en dam som hade djurförbud och polisen hittade honom under ett återbesök hos henne. Lucky var då mycket mager och mådde inte alls bra.
Jag (matte) har tidigare haft en hund från Hundstallet, Bella, en korsning mellan många raser men troligen Irländsk varghund och Riesenschnauzer (15 år sedan ca). Det blev väldigt lyckat så för mig var det ingen tvekan om att ta hand om en till omplaceringshund. Min man hade ingen egen erfarenhet av Hundstallet men han kände väl till dem. När vi bestämde oss för att skaffa hund var Hundstallet ett självklart val för oss.
När vi först fick träffa Lucky tog vi en kort promenad med honom vid Hundstallet. Han var i stort sett omöjlig att gå med, han hoppade och skuttade och for fram och tillbaka. Vi visste inte riktigt vad vi skulle tro, vi skrattade mest och insåg att det här inte blir lätt. Killen har galet mycket energi! När vi kom in till Hundstallet igen satt vi i konferensrummet med Anna och pratade om Lucky och om vår situation hemma, våra erfarenheter av hund osv. Lucky sprang runt som en tok i rummet och jagade en boll. Efter ett tag så krånglade han sig upp i min mans knä, då frågade Anna ”ska vi skriva kontrakt?” Ja, det var ingen tvekan, Lucky blir det.
Vi tog Lucky på prov i en vecka under sommaren, sedan lämnade vi tillbaka honom tillfälligt till Hundstallet eftersom vi hade en veckas semesterresa inbokad och kunde tyvärr inte ta med Lucky. Det kändes mycket tufft att lämna tillbaka honom även om jag visste att jag snart skulle komma tillbaka och hämta honom igen. När jag kom tillbaka en vecka senare gick en av personalen och hämtade Lucky, han kom ut som vanligt men när han fick se mig hoppade han och sprang och gnydde, det var så otroligt känslosamt! Han blev verkligen glad av att se mig!
Det märktes lite under första tiden när han bodde hos oss att han hade fått en dålig start i livet, till exempel var det så hemskt när vi var på landet och min pappa skakade sina jeans så hårt så att det snärtade till, då blev Lucky så rädd att han sprang in och gömde sig under matbordet och vägrade komma fram, även om min pappa stod och lockade med en köttbulle.
Men han bättrade sig, vi lät honom få sin tid och vi skällde aldrig på honom utan berömde istället när han var duktig. Vi gosade och kramades mycket. Det tog inte alls lång tid innan han älskade allt och alla. Hela sommaren fick han springa fritt på vår tomt vid vårt sommarhus. Men han ville inte bada trots hans simhud mellan tårna, tvärtom! Han var superskeptisk mot vattnet och hoppade undan så fort det kom den minsta våg. Men pinnar däremot… Eller ja pinnar, mindre träd och stockar rättare sagt. Och vedträn som vi precis staplat upp på baksidan av huset.
Vi började träna lite grann med Lucky så småningom. Han är så smart den lilla busen. Vi köpte dyra aktivitetsleksaker som han löste nästan direkt. Han blev lydigare och lydigare och blev duktig på att gå i koppel och lyssna på vad vi sa. Däremot fick vi INTE klippa klorna, då slogs han för sitt liv. Det var så illa så att vid de tre första gångerna blev vi tvungna att ta hjälp av veterinär och söva honom. Sedan började det gå lättare och lättare och nu, 3 år senare, behöver vi inte ens hålla i honom utan han står snällt på golvet och låter husse klippa. Tålamod och kärlek är vad våra hundstallshundar behöver.
Idag är Lucky 3 år och han har fått en bror, Zorro. Även han är en blandning mellan Labrador och Amstaff och är 9 månader. Lucky och Zorro är oskiljaktiga och leker så fint tillsammans. Men vi märker nu skillnaden mellan Lucky och Zorro, Lucky har helt klart mer Amstaff i sig och Zorro är mer Labrador. Det är kul att se skillnaden samtidigt som de är så lika. Men, det är inte lika kul att Lucky har fått tillbaka sina unghundsfasoner igen… De är verkligen som barn, säger vi åt på skarpen när de har tagit en sko eller annat är det som om de stannar upp och pekar på varandra ”det var han!”. Det går inte att låta bli att smälta och bara skratta åt dem.
Lucky har det toppen hos oss, vi bor i ett hus i Solna och har två minuters promenad till Igelbäckens naturreservat dit vi går flera gånger varje dag. Där finns en stor fårhage som hundar får springa i vintertid då det inte finns några får där. På sommaren är vi på vårt sommarställe i Furusund där han springer lös på vår tomt hela tiden. Alla grannar runt om oss älskar honom och skrattar åt hans tokerier. Han har nu också lärt sig att simma (det tog 3 somrar!) och han älskar det. Han är aldrig ensam, min man jobbar hemma och måste han iväg är Lucky med mig på jobbet eller hos min mamma som är pensionär. Dessutom har han ju Zorro nu och de tröttnar nästan aldrig på att busa och stöka till hemma hos oss.
Vi vill tacka alla på Hundstallet och alla volontärer som tog hand om Lucky. Han, och vi, är så oerhört tacksamma för allt ni gjort för honom och att han fick komma till oss.
Hälsningar från en stolt matte och husse som är översvämmande av hundhår och blöta hundkyssar.