Harry kom in till Hundstallet som en privat omplacering. Ägaren hade inget annat val än att försöka omplacera honom då han hade extrema rädslor och hade även bitit människor i hennes omgivning. Det var avlivning eller Hundstallet. Som tur är så hade vi plats just då att ta in honom och ge det ett försök. Vi hade väl ingen direkt större förhoppning om att kunna ordna ett hem åt en hund med sådana extrema beteenden men då han är en Fransk bulldogg så vet ju att det finns intresse därute så kanske skulle vi kunna hitta rätt person. Vårt första möte med Harry gav oss om möjligt än mindre hopp. Han lät oss inte komma nära och gjorde utfall mot allt och alla. Vi tänkte, vi ger det några dagar…..
Jag mötte Harry första gången dagen efter han kommit in. Han var ute på promenad med min kollega Karin och jag mötte upp dem med min ena frallatik, Flora. Av någon anledning så sprang Harry direkt fram till mig och jag fick en puss. Redan där var jag såld men jag hade köpstopp på djur så den mer sansade sidan hos mig sa bara NEJ. Inte en till hund och absolut inte en sådan knepig en. Men, eftersom Flora och Harry verkade klicka fint så fick de promenera ihop. På eftermiddagen fick Harry träffa min Dogo Argentino-hane Chester. De kom också bra överens från början och lekte fint. Det värmde mitt hjärta att se att Harry behövde andra hundar i sitt liv för att vara lycklig.
Harry fick självklart följa med hem på jour. Jag var jättenervös över att låta honom träffa min son och sambo och visst var det en utmaning. Han värmde upp snabbare mot min son Elias, idag 15 år, än mot min sambo. Elias gjorde nämligen precis som jag sa och lät honom bara vara, Harry fick själv söka kontakt och de har liksom hittat en form som funkar. Det bästa Harry vet är att följa med Elias och hans kompisar till basketplanen och spela basket. Harry är superbra på det (tycker han själv) och han borde få en given plats i killarnas basketlag.
Det tog inte lång tid för mig att förstå att det Harry och jag har är speciellt. Han har verkligen tagit mig till sig och jag är nog den enda i hans liv som kan göra honom trygg. Vi jobbar vidare med rädslorna, vi kan inte klippa klor eller hantera för mycket på kroppen. Men jag har hittat vägar för det. Vi går till veterinären när det är dags för kloklipp och örontvätt helt enkelt. Då får Harry sova en stund så allt det kan bli fixat utan tvång.
Det har varit tufft, det har varit jobbigt, det har varit sorgligt. Men vad det har varit värt det! Jag älskar honom så in i bomben och mitt liv får helt enkelt vara komplicerat just nu. För är det något jag lärt mig så är det att man förändrar inte Harry, man lär sig leva med honom och man lär sig att förebygga så att olyckor inte kan ske. Jag ger inte upp och jag kommer inte svika honom.
Folk säger till mig, hur orkar du? Jo, jag orkar för att varenda gång jag kliver in i ett rum där Harry är så kommer han rusande. De små fötterna trummar runt på golvet och han hämtar gärna en leksak när han studsar runt mig av glädje. Jag vet att han är lycklig nu och det är allt jag någonsin strävat efter. Det är allt jag behöver, just nu!
Harry
