Sommaren 2010 kom en tik in till Bagarmossens djurklinik med svåra hudskador. Mannen som lämnade in henne berättade att hon varit i slagsmål med en annan hund. Tiken var kraftigt undernärd. Eftersom hon hade mjölk i sina juver beslutade sig djurskyddsinspektör- och polis att göra en kontroll hos ägaren. I lägenheten hittade man flera valpar som saknade vatten och var uttorkade. Länsstyrelsen beslutade att omedelbart omhänderta tiken och valparna som hade varit separerade från sin mamma i nära ett dygn.
Jag heter Carina och min hund Kaxen var en utav dessa hundar. Jag köpte honom från Hundstallet för 4000:-. Billigt för en valp kanske ni tänker- men med en hund som inte fått rätt förutsättningar från första början så betalar man med tid och engagemang. En viss del skor, möbler och frustration också. Med rätt förutsättningar menar jag en tik som inte blir parad på första löpet, som får rätt mat och valpar som får vara så mycket med sin mamma som dom behöver få vara.
Kaxen var en osäker valp från första början, med stark separationsångest. Jag var rätt övertygad om att jag kunde hund när jag skaffade honom. Hundförare i försvarsmakten, utbildad hundinstruktör och första hjälpen hundinstruktör. Bombsäker på att jag hade alla redskap i ryggsäcken för att möta hans behov och forma honom till den hund jag förväntade mig att han skulle vara. Tji fick jag, det var jag som fick ändra mig. Nya redskap fick gå ner i ryggsäcken och nya insikter fick mig att helt planera om mina framtidsplaner. Absolut inga mål har uppnåtts som jag hade när jag skaffade honom. Den där tävlingslicensen hos SKK jag skaffade har aldrig använts. Istället blev det grönt kort i draghundssport, blandras utställningar och Dogparkour.
Många av er som läser det här har säkert hund från Hundstallet, privat omplacering eller från en omplaceringsorganisation. Ni kanske nickar igenkännande och tänker -” precis så var det för mig”. Jag vet att ni finns därute för jag har träffat er. Det finns också ni som har en blandras vars utseende möts med negativa fördomar även om ni själva vet att ni har världens snällaste hund i kopplet. Det finns också ni, precis som jag som blir arg över att det finns individer där ute som behandlar hundar såsom ägaren behandlade Kaxens mamma för tio år sedan. Jag vet för jag har träffat er med. När jag köpte Kaxen så fick jag även kontakt med personer som delade mina upplevelser och tankar. Gruppen för Hundstallshundsägare är den gruppen som jag aldrig känt att jag läst något obehagligt i. Aldrig känt mig påhoppad eller att andra blir påhoppade. Jag har lärt känna många genom den gruppen, Instagram och Hundstallets Öppna hus. Människor som har bidragit till att sociala medier har varit något positivt.
För er som funderar på att skaffa hund från Hundstallet eller liknande som jag nämnde – ni kommer se att ni får ett stöd därute som ni aldrig hade kunnat föreställa er. Gemenskapen är stark bland oss med omplaceringar och för det vill jag tacka er. Ni visar att alla hundar har ett värde oavsett bakgrund, ras specifikation eller stamtavla.