Tiba!

1 juni, 2020 | Månadens hund

”Hej allihopa! Jag heter Tiba och jag kommer från Hundstallet i Stockholm. Jag vet inte hur jag hamnade där för det har jag glömt. Det är nog lika bra det. Nu har jag egentligen inte tid för någon intervju för det finns en katt här som måste jagas lite. Humlor som surrar förbi min nos, grymt irriterande. Sedan är det massor med pinnar som jag måste tugga på och det ligger två bollar någonstans. Husse håller också på med något spännande som måste kollas upp. Så det finns att göra. Jag har det bra, nosdutt på er. Nu kommer Matte, hejdå!”

Hej, Matte här. Vi har haft flera hundar i vår familj. Älskade hundar av olika raser. De har allihop varit renrasiga med lång stamtavla. Men den senaste hunden, före Tiba, en liten Pitbulltik utan någon stamtavla alls var mycket speciell. Det var vår dotter som köpte henne. Den lilla tiken hade det inte bra i sin ursprungliga familj, hon var rädd och osäker. Men dottern tog väl hand om henne med massor av kärlek, träning och tålamod. Iza, som hon hette, blev alltmer trygg och säker. Hon älskade människor, sina bollar och ost i den ordningen. Sedan fick dottern heltidsarbete och kunde inte ta hand om Iza längre. Jag och min man tog då över vårdnaden om Iza eftersom vi hade lärt känna henne och tyckte mycket om hunden.

Vi fick behålla vår fina Iza i åtta år. Hon gick bort förra året i akut livmoderinflammation. Det var fruktansvärt. Sådan tomhet och saknad! Efter en tid insåg vi att vi inte kunde vara utan hund. Ingen hund skulle kunna ersätta Iza, varje hund har sin egen personlighet. Men, vi ville på något sätt hjälpa en hund eftersom Iza visade oss att även en hund som kanske har ett mer eller mindre dåligt rykte pga av den ras hon tillhörde kan vara helt underbar.

 
Därför började jag titta på Hundstallets hemsida och jag såg Tiba, en Amstaff blandning. Jag smälte när jag såg hennes presentationsbild och vi beslöt oss för att åka till Hundstallets Öppna Hus i september förra året och säga hej till Tiba. Där satt hon i sin rastgård och hade en blå krage runt halsen eftersom hon hade fått ett eksem på ländryggen. Jag stack in fingrarna genom nätet, vilket man INTE får göra, men det gick inte att låta bli. Tiba slickade min hand och jag smälte en gång till. Under resan hem, vilket tog ett tag eftersom vi bor i Skåne, kom vi fram till att vi måste skicka in en intresseanmälan.


 

Sagt och gjort, vi skickade in anmälan. Sedan hände ingenting. Vi gav upp hoppet lite. Jag frågade mina referenser om de hade hört något. ”Nej, ingenting.” Snyft. SEDAN, ”de har ringt!” Lycka! Därefter ringde Engla, hundskötare på Hundstallet och ville prata. Det är som att gå på glas, man blir så glad men vågar inte hoppas på för mycket. Engla ringde igen och ville att vi skulle träffas. Datum bestämdes och vi körde sextio mil efter jobbet på kvällen och sov över hos min syster som bor i Stockholm. Nästa dag var vi på plats och fick träffa Engla. Vi hade ett långt samtal och jag tänkte att nu får de utvärdera oss och KANSKE de tycker att vi är lämpliga. Då frågade hon om vi ville träffa Tiba. Jag blev stum, trodde inte det var sant, får vi träffa henne redan idag? En liten mörkbrun sötnos kom in, nosade och ville leka lite. Vi gosade med henne och Engla tyckte vi skulle få lite egentid och gav oss kopplet så vi kunde gå en liten promenad. Vi gick runt i området, Tiba drog ordentligt i kopplet. Hon var nog dels lite osäker på varför Engla försvann och vi var ju nya och främmande för henne, dels var det lite spännande för vi fick se ett rådjur i en skogsdunge.

När vi kom tillbaka efter ca 40 minuter sa Engla att de hade kommit fram till att vi kändes rätt som nya ägare till Tiba. En kollega till Engla kom in och vi gjorde klart överlåtelsen och andra papper. Sedan blev det många tårar, avsked till en älskad hund är inte lätt.

Vi kom hem sent på kvällen. När vi gick in i vårt hus var det spännande, allting måste det nosas på, ovant och främmande. Hon fick ligga i min säng den natten så hon skulle känna sig trygg (hon ligger fortfarande i min säng på nätterna.)
 
Nu har det gått en tid efter överlåtelsen. Tiba är en älskling i vår familj. Vi tränar på lydnad, koppelföring och leker mycket. Hon är lättlärd, det går galant med det mesta. Mycket tack vare Engla och hennes kollegor som tagit så bra hand om Tiba. Hon springer fritt på tomten och kommer  (nästan) alltid på inkallning. De dagar jag inte är ledig är hon med sin Husse på hans jobb. I grannhuset vid jobbet har hon fått en jättefin kompis. En Pyreneerhanne, stor kille som är supersnäll. Det kommer inte att bli några valpar av den vänskapen då vi lät kastrera Tiba så hon inte riskerar att dela Izas öde. Då och då får Tiba åka till dottern som bor på annan ort i Skåne. Då går de stadspromenader, fikar på Espresso House som tillåter hundar att få komma in. Bra social träning. De har även varit i skogen med andra hundar och hon har fått springa på stranden i vattnet. Helt underbart.
 

Vi har fått en fin livskamrat. Vi får höra ljudet av tassar mot golvet igen. Vi är tacksamma mot Engla och Hundstallet att de gav oss förtroendet. Att vara utan hund är som ett stort hål i tillvaron. Det är inte ett ägande av ett djur som är saken, det är en livsstil. Vi hoppas att alla hundar på Hundstallet som längtar efter ett eget hem får ett nytt och kärleksfullt boende.

Varma hälsningar, Matte, Husse och Tiba.