När två blev tre.
Nu är det ett år sedan vi klev in på Hundstallet. In i konferensrummet. In till två små busiga tussar. Och det som bara skulle bli en titt blev snabbt en blixtförälskelse.
Den ena; en liten rödbrun buse som nafsade brorsan i öronen. Den andra; lite ljusare, något lugnare och med ett stort operationssår på magen. Både rultandes runt mellan stolarna, puffandes och puttandes på varandra… Gå två meter, kissa lite… Gå en meter, bråka lite… Gå en meter till, kissa lite och nafsa…
Jag och min man blev som sagt störtförälskade, euforiska och lyriska. – VI TAR BÅDA TVÅ! Nej, det kunde vi ju faktiskt inte men de var ju så underbart fina.
Efter någon timmes mys och lek sa vi hejdå till brorsorna bus. Vi satte oss på tunnelbanan glada och skrattandes, samtidigt som en känsla av ansvar kom smygandes. En stort tyngd hade landat på våra axlar. Vem skulle bli vår tredje familjemedlem?
Det slutade med att vi, när Hundstallets ringde och frågade om vi tagit något beslut, fick krypa till korset. Vi kunde inte välja. Välja bort. Vi blev tvungna att be Hundstallet att ta beslutet åt oss. Efter många, långa och svåra överväganden föll lotten på Jolly Jumper. Hans operationssår gjorde att han var i större behov av att komma bort från Hundstallet.
– Toppen! Vi kommer imorgon!
Jag lämnade kontoret något tidigare samma eftermiddag. Med ett uppdrag, att köpa korg, mat, koppel, leksaker och tuggben. När jag väl lämnade djurbutiken hade jag två välfyllda kassar i händerna och en värmande känsla i magen. Imorgon kommer vår valp!
Dagen med stort D kom. Jolly Jumper fick åka tunnelbana, antagligen för första gången i sitt liv. Det var ingen hit. Han avskydde varje minut och jag fick en mindre panikkänsla i själen då detta eller cykel, är de enda sätten vi tar oss fram på i Stockholm. Hur ska det här gå? Lilla Jolly Jumper fick uppleva många förstaintryck den dagen men efter att vi landat hemma, fått i honom lite mat och vatten så somnade tussen på min mage. Den lycka och den värmen kan väl endast liknas med när man lägger sitt barn på magen för första gången. En glädjetår kom och jag känner nu, ett år senare, att samma varma känsla fortfarande återkommer när jag tänker tillbaka.
Jolly Jumper döptes ganska snart om till Gösta, vilket är inspirerat av en annan, lite äldre hund från Hundstallet som vi träffade en gång långt tidigare.
Gösta har idag en farmor, en farfar, en mormor och en morfar. Han har fyllt den så viktiga rollen som efterlängtat barnbarn. Eller som farmor brukar uttrycka det: – This is Goesta, my ”grand-puppy”.
Gösta är en renässanshund i dess sanna bemärkelse. En hund med många strängar på sin lyra. Det enda som han aktivt tar avstånd från är värme. Då föredrar han snö. Att äta snö, att leka i snö, att rulla sig i snö, att gömma sig i snö. Vi brukar, lite skämtsamt, spekulera i om hans tibetanska ursprung kan ha något med saken att göra?
När det kommer till favoritsysslor så har han däremot betydlig många fler alternativ. Gösta älskar strumpor, gamla strumpor, nya strumpor eller gärna någon annans strumpor. Så länge det finns strumpor i hans närhet så är han nöjd. En annan favorit är att få ligga tätt, tätt bredvid med huvudet på kudden och ha sovmorgon. Bäst är det när hela familjen kan ligga kvar i sängen och ha sovmorgon.
Favoriten är dock, utan någon som helst konkurrens egentligen, MAT. Gösta älskar mat. Mat är Göstas största kärlek och passion. Han skulle nog kunna offra de flesta av sina strumpor för en bit mat trots allt. Konstigt nog är det inte köttfärs eller special-delux-gourmet-hundmaten han är mest frälst i. Enkelheten i en morot, en klyfta clementin, en äpplekvart eller en gurkstav slår allt. Får han välja på en köttbulle och en bit morot, så tar han moroten först. Ja, han tar ju självklart köttbullen också, men först morot.
Känsla för kostcirkeln? Check!
Nu är det som sagt, ett år sen vår lilla håriga familjemedlem kom till oss. Det bästa året i våra liv. Vi slås fortfarande av tanken – hur är det möjligt att älska en sådan hårig liten tuss så mycket? Vi har blivit en liten familj, där Gösta är en självklarhet för alla runt omkring.
– Gösta kommer väl med? Är han inte med är det inte en familjemiddag.
Gösta känner ju alla och alla känner Gösta. Vår Gösta. Världen finaste lilla tuss!