Jag fick ett sms från en av mina jaktkamrater, jag tror det var i januari 2021. Det stod det: Såg denna tik på Hundstallet och tänkte på dig och så hade hon lagt till en länk! Jag klickade förstås på länken och när jag såg något som såg ut som en bayrare så klickade det även i mig.
En spårspecialist har varit en väl bevarad dröm under många år. Vi har ju under alla år, jag och Tonie haft ganska många hundar samtidigt, så därför har jag utbildat mina retrievers som eftersökshundar. Det har funkat bra och jag har sedan mitt första eftersök 1982 alltid haft en utbildad hund för eftersök av klövvilt i mitt hem.
Vi diskuterade och jag skickade en förfrågan på henne. Tiden gick och jag väntade ivrigt på att höra ifrån Hundstallet. När inget hände skickade jag ännu ett mail. Så till slut fick vi svar och det blev lite mailväxling och så den 3/2 2021 hämtade vi hem henne.
Dock hade vi innan promenerat ut till hagen vid Hundstallet och låtit henne träffa hela våran flock som bestod av 5 cockrar, en labbe, en flat och en norrbottenspets. Skulle hon flytta till oss så var det ju viktigt att flocken accepterade henne.
Hon knöt an väldigt snabbt till mig och redan på hundstallet la hon sig alldeles nära, när vi väntade på att få skriva på alla papper.
Under första promenaden kände jag att den här hunden kommer inte att vilja tappa bort mig, så sedan dess har hon fått springa lös på våra promenader.
Den andra dagen hemma fick hon följa med och vänta i bilen medans jag var på en mindre vildsvinsjakt. Jag sköt en årsgris och satt på ett öppet pass vid en åker så jag kunde se var grisen tog vägen efter skottet. Det blev den första spårningen hon och jag gjorde tillsammans. Hon var väldigt noga när hon hittade blodet och följde det lugnt och metodiskt fram till vildsvinet. Där var hon försiktig och sträckte sig fram och luktade bak på grisen. Det är ju den minst farliga sidan så det var ju skönt att hon var så förnuftig.
Därefter följde många olika spårövningar där jag och Tikka lärde känna varandra. Efter 6 veckors träning anmälde jag henne till ett anlagsspår på viltspårprov. Vi blev godkända och det resulterade i att jag kunde registrera in henne som eftersökshund för trafikeftersök. I NVR samarbetet med Polisen. Ett uppdrag som jag har haft i gott och väl 20 år.
På våra uppdrag har hon visat sig vara väldigt noga och har förmåga att påvisa olika spårtecken som hår, blodstänk och till och med saliv. Hon har spårat upp många förolyckade rådjur. Men det första som var vid liv, men så skadat att det behövde avlivas hittade vi här om dagen den 19/10 -21. Det var ett kid och hade ena frambenet avbrutet högt i bogen, så jag fick skjuta det i sårlegan.
Jag har jobbat en hel del sedan vi fick henne med hennes skottberördhet. Från början var det ibland så hon hade flyktbeteende när hon hörde skott. Men nu fick jag kvitto på att det vi gjort har haft effekt. Hon sänkte svansen men var nyfiken på kidet och smög fram och luktade. Härlig känsla och vi fick redan nästa dag ännu ett eftersök, där jag återigen fick avliva i sårlega. Denna gång var det en årsgris som gått vidare efter att det gått i pass på en jakt. Trots hällande regn och att det passerat andra vildsvin över spåret fixade hon eftersöket och strax innan sårlegan stannade hon och nästan pekade ut var den låg så jag kunde avsluta! Vilken känsla av lycka det är att veta att nu är det bara att jobba vidare och fylla på med erfarenhet! Vem vet kanske vi startar i öppenklassen på viltspårprov till våren.
Tikka beskrevs som en mjuk hund med stor jaktlust så att hon kanske inte skulle kunna vara lös. Hon hade separationsångest och ville inte vara ensam. Gillade absolut inte åka bil och det var en lång jobbig resa från Stockholm till Skåne. Hon ylade skällde och hässjade sig igenom resan hela vägen hem.
Det funkar mycket bättre med att åka bil men vi är inte klara med den träningen ännu. Jag har funderingar på om hon möjligen varit med om en trafikolycka utifrån hennes beteende i bilen.
Att ta hand om en omplaceringshund som i hennes fall är en riktigt vuxen hund nästan 6 år gammal har sina sidor. Man funderar ju på hur hon varit och hur hon haft det i sitt tidigare hem. Vi förstår att det varit jobbigt! Det har gått åt en hel del hundkunskap för att få henne att bli trygg i ensamhet eller avskildhet. Grundlydnaden var väl genomarbetad så det har jag verkligen haft hjälp av för att få till vår relation och vilka regler jag ville ha för vår samvaro. Idag är det inga större problem att lämna henne ensam varken inne eller ute. Hon accepterar att jag klipper alla hennes klor i en följd. I denna hantering visade hon prov på rent aggressivt beteende för att skrämma mig. Så det har vi ju fått jobba med. Kan tänka mig att hon lyckats skrämmas tidigare. I samvaron med våra övriga hundar har hon också försökt skrämmas. När hon har en resurs som mat eller ett ben eller liknande kan hon göra rejäla utfall. Men även detta har vi fått någorlunda bukt med även om det ibland kan bli bullrigt. Så någon vek hund är hon inte, utan snarare åt det hårda hållet. En ”enmansföretagare” som vill ha en stark ledare, precis som de raser hon är en blandning av skall vara. Hon är en utpräglad enmanshund med ett kall i livet och det är eftersök på skadat vilt.
Jag är så tacksam att det blev vi som fick ta hand om henne. Den eftersökshund hon visat sig vara är guld värd i rätt händer! Nu har jag min spårspecialist. TACK