Ni kommer nu få följa med tillbaka i berättelser kring ett stort ärende av huskyblandningar som kom in till Hundstallet januari 2015. Artikeln ni läser nedan är en artikel som publicerades i Hundstallsnytt 2014 nummer 1
De var magra och svaga när de hittades, men efter att ha ätit upp sig är det full fart på Hundstallets huskyblandningar. Fjorton pigga och lite försiktiga polarhundar söker nya hem. Men att ha en hund av draghundstyp passar inte alla.
Nooki och Ice störtar iväg i sina selar, draglinan sträcks och hundskötaren Ellinor Krogh släpper försiktigt på kickbike-bromsarna och låter sig rullas iväg. Men medan Nooki har bråttom rakt fram och gärna vill hälsa på mig i farten, är Ice lite försiktigare när han närmar sig kameran.
– Han behöver lite tid att vänja sig bara, säger Ellinor, som vet hur hundarna agerar och reagerar vid det här laget.
Utmärglade och rädda
De fjorton draghundarna som kom in som ett ärende genom polisen, är olika som individer och av olika rasblandningar. De flesta har till stor del siberian husky i sig, medan vissa har tydliga drag av andra inblandade raser. Det ska finnas inslag av både schäfer, border collie, karelsk björnhund och – i något fall – även afghanhund. Men basen är av draghundstyp. Allt finns nämligen noggrant registrerat sedan tidigare kontroller som gjorts av hundgårdarna där de levt. Hundarna har levt isolerat, och när ägaren dog i vintras, blev de ensamma utan mat och vatten i tre veckor innan de upptäcktes.
– När vi kom dit var de utmärglade. Många var rädda, och svåra att fånga in i hundgården.
De är inte vana vid andra människor än sin förra ägare och en del är mer ovana vid hantering än andra, säger Anna Beijer, hundskötare på Hundstallet, som var en av dem som tog hand om hundarna på plats. Att få in så många stora hundar på en gång ställde verksamheten på sin spets. De behövde veterinärvård och de var skygga, men på några veckor har de gjort stora framsteg.
– Vi som jobbar här har haft några var att ansvara för, och de har blivit mycket tryggare med de personer som hanterat dem mest. Många är fortfarande försiktiga med nya människor, men lättar upp mycket snabbare nu, säger Anna Beijer.
Stort behov av motion
När de kom in var de klena och hungriga och ganska lätta att promenera. Ju starkare och friskare de blivit desto mer motion har de börjat kräva, och när Hundstallet bad om dragselar lämnades några donationer in som kommit väl till nytta. Det har varit en perfekt aktivitet för dem – att dra den kickbike (som kan användas även på barmark) och den släde, som sedan tidigare fanns här. En husky, eller huskymix, har ett stort behov av att röra på sig, och älskar att få dra.
– De här hundarna kräver flera timmar motion per dag för att trivas och vi vill att de kommer till fysiskt aktiva människor som gillar att springa, cykla – och kanske är intresserade av att köra lite drag. Helst ser Anna Beijer att de får bo i hus eftersom det finns risk att de ylar om de blir lämnade ensamma. De är vana att bo i hundgård, och vana att ha sällskap av andra hundar.
Förrädiskt vackra
Det är inte första gången Hundstallet får in huskies och huskymixar, men det är länge sedan så många kom på en gång. Normalt passerar några huskymixar genom Hundstallet varje år, och ofta beror det på att hunden visat sig vara mer krävande än man tänkt sig. De är ofta förrädiskt vackra, inte sällan med blåa ögon, men en husky är ingen hund att ha för syns skull.
– De kan vara svåra att omplacera för oss, för vi har höga krav på de nya ägarna. De måste få sina behov tillgodosedda, säger Anna Beijer, som inte är ensam om att tycka att det har varit en spännande tid sedan draghundarna flyttade in.
Från början var några av hundarna nästan mer vilda än tama, och utmaningarna har varit många. Men steg för steg har de fått förtroende för människorna omkring sig. Det har fått ta sin tid, och en del av den tiden har tillbringats bara genom att sitta med hundarna, vara i deras närhet. Efter några dagar började de vifta på svansen när ”deras” skötare dök upp. Nu vill flera av dem kela när de får chansen, och har på flera sätt ändrat karaktär. Men i skrivande stund är inte riktigt alla redo för omplacering. – Det är jättetrevliga hundar. Ingen av dem har försökt bita, hur trängda de än känt sig, till exempel när de vårdats i veterinärkliniken och fått klorna klippta. Men de är ovana. De kräver tid och tålamod. Men vi ser ju hur de knutit an till oss nu. Den som vill ge någon av dem ett nytt hem kommer att få en riktigt fin vän, säger Anna Beijer.
Text & Bild: Karin Wallén