I början av maj månad publicerade tidningen First Class Magazine en artikel om Hundstallet. Författarinnan är Susanne Nilsson som gav Hundstallshunden Koda en andra chans. Läs hela artikeln nedan:
Misshandlad, vanvårdad, utan mat i flera veckor, lämnad ensam i ovisshet eller dumpad av sin ägare som inte orkade mer. Vi på First Class Magazine har tidigare berört situationen om djuren i Afrika. Nu vänder vi blickarna hemåt till Sverige där det också finns många som far illa.
Han heter Koda och han fångade mitt hjärta vid första ögonkastet. Han la sitt huvud på sned, tittade på mig med sina stora, kastanjebruna ögon och om han kunde tala skulle han ha sagt ”ta mig härifrån, ge mig en ny chans i livet”.
Låt oss börja med att färdas tillbaka till 1908, då lösspringande hundar i Stockholm var ett problem. Hur lösdrivande och bortsprungna hundar hanterades för över hundra år sedan upprörde Gerda Thyselius och Lotten Johansson, som beslutade sig för att göra något åt situationen och bildade Svenska Hundskyddsföreningen. Sedan grundandet har över 30 000 hundar omhändertagits och många av dem fått nya hem.
Längre än så går inte denna historielektion, utan nu går vi till dagens verklighet.
Hundstallet i Stockholm tar årligen emot strax över 400 hundar. Av dessa lyckas man omplacera ungefär 40procent. Siffran kan tyckas låg, men en del av hundarna som inkommer till Hundstallet efterlyses inom kort och hamnar därför rätt igen. Andra kan tyvärr vara i så dåligt skick att det inte finnas någon annan utväg än att skicka dem till ”hundhimlen”. Ett annat scenario är tyvärr att en hund som blivit omhändertagen av polisen på grund av misskötsel, och som lämnats till Hundstallet, återgår till den tidigare ägaren efter ett beslut från Länsstyrelsen.
I dag kommer den övervägande delen av hundarna in till Hundstallet via polisen, som man har ett avtal med. Det kan vara vanvårdsärenden, ”hundsamlare” eller – som i Kodas fall – att den tidigare ägaren blivit sjuk och avlidit. Utmaningen för Hundstallets personal är att lära känna hundarna som inkommer via polisen, då det sällan finns någon historik på dessa.
-Det krävs tålamod, förståelse och en massa kärlek, berättar hundpedagogen Karin Lundberg. Vi läser av hundarnas beteende och tränar på att förbättra deras svagheter och eventuella rädslor så mycket vi kan. Vissa hundar har exempelvis blivit slagna och då måste vi visa dem extra mycket kärlek för att få dem att tro på oss människor igen. Andra kan ha problem vid hundmöten och då tränar vi på detta. Naturligtvis krävs att den som tar sig en omplaceringshund fortsätter träningen om detta behövs. När vi omplacerar en hund är det väldigt viktigt för oss att både hunden och dess kommande ägare matchar varandra och därför genomför vi noggranna intervjuer om bland annat boende och hur mycket hunden kan komma att vara ensam. Allt för att omplaceringen ska bli så lyckad som det bara går. I mån av plats kan vi även hjälpa till med privat omplacering och då är det lättare i och med att vi har en kontakt med ägaren och kan veta mer om hunden.
Karin fortsätter att berätta att Hundstallet ofta får samtal från djurkliniker där hundägare inkommit med sina hundar för avlivning och att veterinärer ansett att hunden ska leva vidare.
-Även dessa hundar tar vi oss an och ger en ny chans i livet, säger hon. Det kostar nämligen lika mycket att lämna in sin hund för privat omplacering som att avliva den.
När jag frågar Karin vad som är det absolut tuffaste med att arbeta på Hundstallet kommer svaret direkt.
-Det är att släppa tillbaka omhändertagna hundar som vanvårdats till deras tidigare ägare efter en tvist. Vi måste ju följa Länsstyrelsens beslut, men det skär i hjärtat.
-Det har hänt vid ett flertal tillfällen att en och samma hund kommit tillbaka till oss och att vi ändå har behövt lämna ut den. Då gråter man!
Naturligtvis måste jag ställa frågan om vad som är det bästa med att arbeta på Hundstallet också. Även här kommer svaret blixtsnabbt: det är att se hur lyckliga hundarna är efter en omplacering och hur glada deras nya ägare är.
-Vi får extremt mycket feedback varje dag, berättar Karin Lundberg. Det värmer i hjärtat att se att det finns så mycket kärlek därute.
Från helvetet till paradiset
Att den kärleken finns intygar Dick Nilsson. Han såg sin hund på Hundstallets hemsida, där Emil satt med en lapp om halsen som sa ”Hej! Jag heter Emil. Hjälp mig till en andra chans”. Det var kärlek vid första ögonkastet!
Emil hade levt i misär hos missbrukare på Solvalla Camping. Han var vanvårdad med omfattande liggsår, tovig päls och hade stora sår på sin svans.
-Jag skickade in en förfrågan till Hundstallet och skrev att Emil skulle få det bra hos mig på Utö, där han kunde springa fritt, må bra samt få den kärlek och uppfostran han förtjänar eftersom jag är en pensionerad instruktör inom bruk.
-Emil kom till mig i september 2015 och var då lite reserverad, men är nu totalt orädd och går under smeknamnet ”Sjöbjörnen”. Han är nämligen med mig på båtarna runt om i Stockholms Skärgård där han glatt hälsar samtliga passagerare välkomna, säger Dick. Så om ni åker med dessa båtar har ni en stor möjlighet att hälsa på Emil. En otroligt fin kille!
Martin Tyrefors Branden har tillsammans med sin fru tagit sig an två hundar från Hundstallet.
-Min fru har haft hund tidigare och för sju år sedan hittade vi Rutger (som nu heter Ru) när Hundstallet hade öppet hus. Vi ansökte och fick hem honom på prov under en helg. När det blev måndag och han skulle tillbaka sa min fru bestämt “Han åker inte tillbaka, han stannar här”, och så blev det. Ru var i början strykrädd och rädd för både hastiga rörelser och doften av alkohol, detta då han kom från en missbrukare. Detta har vi nu tränat bort och för bara några veckor sedan kom en ny pärla in i vårt liv, även hon från Hundstallet.
Susanne Andrén önskade sig en hund efter att barnen blivit lite större.
-Jag surfad
e runt som man gör och hamnade på Hundstallets hemsida och där fanns Pluto. Jag föll direkt för beskrivningen – pigg och glad. Att han sedan inte var valp utan vuxen gjorde det ännu bättre; blöjbyten har jag haft nog av, säger Susanne och skrattar. Jag skickade länken till min man och skrev “honom ska vi ha!”
Susanne berättar vidare att vid första mötet på Hundstallet var det Pluto som tog med dem på promenaden – de fick lydigt följa med honom. Väl hemma var det sonen Oliver som tog de första promenaderna och Pluto stannade då upp hela tiden för att kolla att hans nya matte Susanne också var med.
-Pluto har varit med om mycket, säger Susanne, han var ett polisärende då han levde med en alkoholiserad man som hade lärt honom attackera andra hundar och även människor.
-Vad jag vet gjorde han även detta mot polisen vid omhändertagandet. Detta beteende har Hundstallet tränat på att få bort och vi har fortsatt med den träningen. Han är nu en helt underbar familjemedlem och det är så mycket kärlek från honom till mig och från mig till honom. Han ger oss en fantastisk glädje i livet!
Det finns mycket lycka där ute, både att ge och få. Man ska bara vara noggrann vid val av hund. Det handlar om livsstil, tid och hur mycket man kan träna – för alla hundar behöver träning och framför allt kärlek. Karin höjer ett litet varnande finger för att importera hemlösa hundar.
-Det är inte så att vi på något sätt vill misskreditera andra organisationer som hjälper hemlösa hundar i andra länder, utan vi vill i stället upplysa om problem med smittor och sjukdomar som dessa hundar kan föra med sig in i Sverige.
I skrivande stund har tack och lov Hundstallet få hundar och erbjuder därför privat omplacering. Detta kan dock förändras över en dag, så håll er uppdaterade via deras webb. Något som Hundstallet alltid är i behov av är bidrag från privatpersoner och företag, samt jourhem. Så skulle du önska att ta hand om en hund under ett par veckor – ditt liv kanske inte ger dig en möjlighet att ha en helt egen hund – så ansök. Behovet av jourhem är stort, och många jourhem väljer att sedan ta sig an hunden som blivit en kär familjemedlem.
Ett annat sätt att stötta Hundstallet är att bli månadsgivare. Då bidrar man till hundarnas stalldygn som bland annat omfattar mat, promenader, skötsel och mediciner. Hundstallet är helt beroende av privata donationer och gåvor, man får nämligen inget statligt eller kommunalt stöd.
För er som önskar veta mer om historien bakom Hundstallet så rekommenderar jag er att köpa boken “100 år med Hundstallet” skriven av Stefan Reitersjö.
Huruvida människan är hundens bästa vän kan bara du avgöra utifrån hur du behandlar din/dina hundar. Jag lever själv efter mottot ”behandla andra som du vill bli behandlad själv”.
Eller för att citera hundens bön:
Du! Smek mig ibland! Dra inte onödigt hårt i mitt band.
Försök att förstå mig, då behöver du inte slå mig.
Jag älskar och skyddar dig, gör det samma för mig.
Låt mig aldrig onödigt lida, du har mig alltid trogen vid din sida.
Jag kan inte tala om min nöd, så låt mig därför inte få en för tidig död.
Tänk på att jag har både hjärta och själ, så snälla Du, behandla mig väl.
Och för er som undrar hur det gick med Koda så jag tog med mig honom hem och gav honom en ny chans i livet. Det var det absolut bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv.
Artikel hämtad från First Class Magazine
Text: Susanne Nilsson, Foto: Susanne Nilsson (där inget annat anges)