När det äntligen blev dags att skaffa hund tänkte sig Jenny och Fredrik en som kanske var lite lugnare av sig. Men det blev Dolly. Tack vare henne har de lärt sig mycket om hundträning, och fått en löparkompis som heter duga.
Text och bild: Karin Wallén
Dolly ropar hej redan på balkongen. När någon närmar sig måste man ju säga till. I hallen blir det total krigsdans – ren glädje och snabbt uppletande av något att hålla i munnen.
Den kraftfulla och samtidigt graciösa amstaffblandningen ser nästan ut att ha en dos vinthund i sig, med sin långa nos och snabba kropp. Men faktum är att analysen som ägarna Jenny Molin och Fredrik Rengren fick efter att ha skickat in ett dna-prov, visade på något helt annat.
– Testet visade att hon var en blandning av amstaff, engelsk staffordshire bullterrier, boston terrier och – tax. Det är lite svårt att se. Fast… hon har ju ganska lång rygg, konstaterar Jenny och ger Dolly ett ben att tugga på medan vi tar en kopp kaffe och pratar om hur livet förändrats sedan Dolly stormade in i deras liv.
Det har gått fem och ett halvt år sedan den där dagen i december, då Jenny och Fredrik åkte ut till Hundstallet för att träffa Dolly, som då var ett år gammal. Men det var inte första gången de sågs. Jenny, som under en längre tid hade drömt om att skaffa en hund från Hundstallet, hade varit på Öppet hus tidigare under året och då träffat Dolly när hon var på besök med sin dåvarande ägare. Jenny drogs till henne och tyckte att hon var så fin.
Dolly hade kommit in till Hundstallet redan som fyraveckorsvalp tillsammans med sin mamma och en stor syskonskara i ett vanvårdsärende, men när den nya ägaren inte kunde ha kvar henne kom hon tillbaka till Hundstallet igen.
– När jag såg att hon dök upp på hemsidan reagerade jag direkt. Det var ju hon! Det var som att det var meningen att vi skulle ha henne, säger Jenny, som vuxit upp med hundar – flera av dem var av raser som golden retriever, cavalier king charles spaniel, men också vorsteh och dobermann – energiska hundar som kräver en del av sin ägare.
Från aktivitet till passivitet
Som vuxen längtade hon länge efter hund, och även Fredrik, som alltid gillat hundar, var med på idén. Tanken var att kanske ha en lite lugnare typ än den där vorstehtypen Jenny haft under uppväxten. Men det blev – Dolly. Energisk som få, och inte en helt lätt hund i alla lägen. Vid första mötet på Hundstallet slet hon en filt i tusen bitar. Men glad var hon, det har hon alltid varit i möten med människor.
– Hon har ju sina olater och nycker. Jag trodde tidigare att det gällde att trötta ut henne med motion så skulle det bli bättre. Men det var innan jag förstod det här med stress hos hundar. Vi bodde vid Gärdet först, men att vara i stan var påfrestande för henne. Hon är väl en lantis. Så vi bytte våra utlandsresor mot ett torp istället, säger Jenny.
Hundmöten och att vara i stressande miljöer visade sig bli en utmaning. Dolly gjorde utfall mot andra hundar, till och med mot fontänen i parken ibland, men kunde tidvis umgås med någon enstaka utvalda hundkompis. Hon ville gärna jaga både cyklister och bilar. Och hon visade sig vara en hejare på att klättra i träd. Jenny minns när hon först upptäckte den oanade talangen.
– Det var första gången jag släppte henne i en hundrastgård. Det var ingen annan där. Men hon sprang iväg och klättrade upp i ett träd, hoppade över staketet och stack iväg över Gärdet. Jag var i chocktillstånd, men när jag ropade kom hon faktiskt.
När flyttlasset gick till Lidingö blev omgivningarna lugnare, vilket var bra för Dolly. Nu ligger skogen precis utanför huset, och även om det finns katter och en del andra hundar som kan få henne att gå upp i varv är tillvaron mindre stressande.
I början anmälde sig Jenny till massvis av kurser tillsammans med Dolly. De har tränat lydnad, rallylydnad, agility, spår och sök.
– Hon lär sig jättesnabbt och är duktig. Men efter att ha provat flera hundinstruktörer hittade vi äntligen en som verkligen förstod sig på hennes problematik. Det var då vi lärde oss att det var passivitetsträning Dolly verkligen behövde. Vi började träna på att bara sitta på en bänk och se på folk. Bara ta det lugnt, även utomhus.
Magiska löpturer
Även om passivitetsträning blivit en viktig ingrediens i träningen av Dolly har hon även visat sig vara en fantastisk hund att löpträna med. Eftersom löpning är ett stort intresse för Jenny var det en riktigt bra matchning, och tillsammans har de sprungit flera lopp där hundar får vara med.
Innan start är Dolly uppe i varv och låter alla höra att hon är på plats. Men när starten går, då händer något magiskt.
– När vi börjar springa blir hon helt fokuserad. Då har hon en uppgift, och vi kan passera andra hundar utan problem. Springa är verkligen hennes grej.
Under våren har hon haft problem med en skadad tassled, men efter rehabträning ser det bra ut och till hösten blir det förhoppningsvis dags att tävla igen. Något som både matte och hund ser fram emot.
Att ta emot Dolly har inneburit att förändra livet en del för Jenny och Fredrik. De har bytt utlandsresor mot dagar på torpet eftersom de helst inte lämnar bort henne. Ändå har det varit värt det, tycker de båda.
– Man har ju fått bli lite advokat för den här typen av hund. Många är nyfikna på henne. Vi har lärt oss jättemycket, och så har jag nog blivit lite av en djurrättsaktivist på köpet. Vi har ju fått jobba med saker som kanske har med hennes bakgrund att göra, och det blir så tydligt att det är med hundar precis som med människor – man är ett resultat av arv och miljö, säger Fredrik.
Jenny håller med om att det varit en omvälvande resa med Dolly, en resa som fortsätter och som hon inte skulle vilja vara utan.
– Visst har det varit jobbigt ibland, men jag skulle göra om det igen. Livet är annorlunda nu, men mest åt det bättre. Dolly är en hund med humor. Hon brukar alltid kunna charma folk.
