Hur hanterar man sorgen efter en älskad hund? Är det skillnad på att sörja en människa eller en hund? Vi frågade den folkkära ”radiopsykologen” Allan Linnér.
TEXT: Milena Bergquist FOTO: Hanneke Bonthuis
Allan Linnér är aktuell med nya boken ”Vi slog följe en stund”.”
Många har hört Allan Linnérs lugna, kloka och karakteristiska röst då han under sju år var programledare för Radiopsykologen i P1. Idag håller han på att trappa ner sin mångåriga verksamhet som psykolog och psykoterapeut och kanske är det dags för en ny hund så småningom. I köpet av en hund finns en dold och vilande överenskommelse. Den dagen hunden blir sjuk, gammal eller av andra skäl inte längre kan leva ett värdigt liv, är det dags att fatta det där svåra beslutet om att låta hunden få somna in. Ett beslut som kan medföra stora våndor och som ovillkorligen följs av sorg. En sorg som inte alltid kan få ta samma utrymme som sorgen efter till exempel en nära anhörig.
Är det skillnad på att sörja en människa eller en hund?
– Jag skulle vilja säga att det finns många känslomässiga likheter. Ett sorgearbete brukar följa efter förlusten av en viktig relation oavsett om det är efter en älskad hund eller en människa. Det innebär ofta också sorg över en förlorad identitet som har skapats i samspelet med hunden där olika sidor av en själv har utvecklats. På ett sätt kanske sorgen är ”renare” eftersom en relation med en hund många gånger är mer okomplicerad än den med en människa som kan rymma inslag av ambivalens.
Det händer att den som sörjer en hund får höra: Hur kan du vara så ledsen, det är ju bara en hund? Hur förhåller man sig till det?
– Det är synd att människor uttrycker sig så. Det bottnar ofta i okunskap, att de själva inte förstår eller inte har den erfarenheten. Vad präglar en känslomässig relation med en hund?Samspelet med en hund är ju unikt på många sätt. Det är en relation som bygger på ömsesidighet och kravlös kärlek, och är många gånger en enklare eller renare relation än den med en människa. Samspelet kan vara så rikt och omedelbart. Du kan ju inte fråga en hund och få tydliga svar, men du ser och känner och kan också projicera egna känslor och personliga behov på hunden som gör att ni passar ihop. Hunden finns där och möter dina behov på ett mycket mer självklart sätt än vad människor gör. Naturligtvis har också hunden behov, men de är mer basala.
Jag kommer att tänka på ett experiment som gjordes med människor med olika svårigheter och delfiner. Delfinerna bara fanns där för leken och samspelet och var också tydliga med sina gränser, vilket gjorde att människorna snabbt mådde betydligt bättre. Detta samspel liknar det mellan människa och hund och är helande i sig.
Inom psykologin brukar man tala om begreppet ”Good enough mother”, vilket kan översättas med ”Tillräckligt bra mamma.” Det vill säga en mamma som finns där och ger trygghet och tillfredsställer ett barns grundläggande behov, vilket oftast räcker för att man som människa ska få en slags grundtrygghet. Man kan säga att hunden är som ”En tillräckligt bra mamma.”
Vissa säger att sorgen har olika stadier?
– Det kan stämma om vi pratar i termer av ett år. När julen kommer minns man förra julen tillsammans med sin hund. När isen spricker upp minns man kanske promenaden längs med en frusen sjö. Så kommer sommaren och då minns man pinnarna man kastade i vattnet, hundens glädje över att hämta dem och så vidare.
Sorgen har ingen given tidsbegränsning. Den är individuell och kommer i vågor, växelvis och pendlande. Den går i faser som inte självklart följer ett bestämt förlopp.
Hur hanterar man sorgen?
– Låt den finnas och ta plats. Det är viktigt att tillåta sig att vara i sorg. Det är då som läkningen sker. Att hantera förluster och att sörja är en del av livet och det finns inget annat sätt att komma över en sorg. Det kan vara viktigt att dela sorgen med någon, men inte med vem som helst. En djup sorg är intim och behöver respekteras. Oftast vet man vem man kan prata med, någon som förstår och kanske har samma erfarenheter.
Hur kan man stödja någon som är i sorg?
– Genom att bara känslomässigt finnas till, vara närvarande. Att lyssna med stor respekt utan att ingripa för att försöka göra sorgen lättare.
Vissa kan tveka inför beslutet att skaffa en hund just på grund av att man som ägare måste fatta beslutet när det är dags för hunden att dö. Hur tänker du kring det?
– När man beslutar sig för att skaffa en hund måste man vara beredd på att den dagen kommer, även om den kan kännas långt bort om det är en valp. Känner man rädsla över hur man ska klara av att fatta beslutet när hunden behöver lämna livet eller om man är rädd för att inte kunna möta sorgen, då är det bättre att lyssna på det och låta bli att skaffa hund. Alternativt fundera ett tag till, tills man känner sig säker. Att skaffa en gammal hund kan kräva en extra dos mod då man vet att tiden är begränsad. Men man kan ju aldrig veta vad som händer, inte ens när det gäller en valp.
Avlivningsbeslutet kan vara förknippat med skuld. Är det rätt eller fel?
– Att känna skuld är inte konstigt alls. Det ligger i ”korten”. Att bestämma över liv och död är ju en helt ”unik” handling som vi aldrig annars står inför, att bestämma över liv och död. Att ta sig rätten att bestämma över ett annat liv är därför speciellt, men alternativet är värre; att låta hunden leva för länge och kanske lida på grund av vår egen känsla av skuld. Vi får en hund till låns en tid och som hundägare måste vi vara beredda att låta hundens välmående gå före våra egna känslor. Vi får inte vara egoistiska utan alltid tänka på djurets bästa. Men skuld kan vara irrationell och få speciella yttringar. Jag rekommenderar att man är tillsammans med hunden då den får somna in. Det är en stark upplevelse. Att våga uppleva sorg och våga sörja gör att man läker.