Elina kunde inte ha en egen hund och istället öppnade hon sitt hem för Hundstallets hundar. Det funkade så bra, tills amstaffvalpen Rix hoppade rakt in i hennes hjärta och förändrade allt.
text: Milena Bergquist foto: Hanneke Bonthuis
Rix sitter högst upp i trappan med svansen dunkande mot gallerkanten. ”Stanna”, säger Elina lugnt och han stannar, darrande av glädje. En liten stund, tills han inte längre kan hålla sig och rasslar ner för trappan i en oroväckande hastighet. Han har fått syn på Hanneke, Hundstallets fotograf tillika hundskötare, och henne känner han väl igen.
– Rix älskade Hundstallet. Han var bara valp när han kom dit och jag fick frågan om jag kunde hjälpa till som jour- och helghem. Jag hade varit jourhem för flera hundstallshundar tidigare. Det var mitt sätt att ”hundfuska”, att få vara med hund, utan att äga en. Jag kunde inte ta med Rix på jobbet så jag hämtade honom på eftermiddagarna och så sov han hos mig. Hundstallet blev som ett dagis för Rix. Det funkade utmärkt, berättar Elina och lotsar oss och Rix upp för den smala trappan till kontoret där Elina arbetar.
Redan som liten drömde Elina om att ha egen hund, men eftersom hennes föräldrar var allergiska, gick det inte. Men, hon hade en morbror i norra Finland, där Elina tillbringade sina somrar. Han hade flera stora hundar: rottweiler och bullmastiff bland andra. Att vara där var det bästa Elina visste och hon lärde sig att hantera kraftpaket, som Rix.
Rix krävde mycket tålamod och tid
Rix kom in till Hundstallet som ett polisärende och var en rädd, men annars ganska typiskt valpig hund med massor av energi. Han var burdus och kampade gärna med kopplet. Rix krävde mycket tid och tålamod, både på Hundstallet och hemma hos Elina, men alla såg vilken rolig, levnadsglad och extremt arbetsvillig liten kille han var.
– Jag visste ju att det förr eller senare skulle dyka upp en familj som ville ge honom ett för-alltid-hem. Jag trodde jag var beredd, men det var jag inte. När jag hade kört honom till Hundstallet för sista gången, grät jag floder. Min lilla systerdotter, som också förälskat sig i Rix, grät floder hon också. Men, jag kunde ju inte ta med honom till jobbet och det verkade inte finnas någon annan utväg, berättar Elina.
Vi sitter i kontorets soffhörna och dricker kaffe. Rix som nu är cirka ett och ett halvt år, ålar sig hit och dit, upp och ner i soffan, vill pussa på alla. Tar en leksak och lattjar med, hämtar ett ben. Han har myror i hela kroppen och gör allt för att få uppmärksamhet.
– Ha, ha. Ignorera honom bara, så somnar han snart. Rix har bara två lägen, av eller på. Rixon, ska du lugna ner dig lite nu, säger Elina med mjuk röst och så småningom slappnar han av med huvudet på sin rosa gris, älsklingsgrisen, den enda leksak som han inte biter sönder.
Tiden gick och Elina bytte jobb för att bli chef för den rörfirma hon idag arbetar på. Men, det gick inte en dag utan att hon tänkte på och saknade Rix så att det skar i hjärtat.
– Jag tänkte att jag hade begått ett stort, stort misstag. Döm om min förvåning när Josefine på Hundstallet ringde några månader senare och sa: ”Din hund har kommit tillbaka”.
– Det var så klart svårt för Rix, tänkte jag, men något inom mig jublade. Självklart tog jag honom på samma sätt som tidigare. Kunde knappt vänta på att åka och hämta honom igen. Återseendet var kärt. Först var han lite tveksam, men så sniffade han in min lukt och blev som tokig. Och jag grät ännu mer än då jag lämnade honom.
Efter en kort tid insåg Elina att Rix faktiskt aldrig skulle behöva flytta igen. Nu kunde hon ju ta med honom till jobbet. Så nu delar de livet i ur och skur. Fast inte så mycket i skur, för trots att Rix är med på det mesta med enorm nyfikenhet och lust, så vill han helst inte gå ut när det regnar och inte heller ha regnkläder på.
– Man har aldrig tråkigt med Rix. Är man ledsen eller på dåligt humör lyckas han alltid göra en glad. Han är så rolig. Ingenting är ”lagom” med Rix. Det bästa han vet är att simma. Vi håller på att ta hundsimkort. Han simmar i 100 kilometer i timmen. Nu övar vi bara på att han ska ta det lugnt när han ska gå i, istället för att kasta sig i huvudstupa i vattnet, berättar Elina och skrattar.
Lika envisa båda två
Det är dags för lunchpromenad och just denna majdag går det vågor på sjön inte långt från kontoret. De är lite läskiga, tycker Rix. Men en ikastad pinne kan han inte motstå. Om och om igen hoppar han ut så vattnet skvätter och han vill inte sluta. Hade han varit en människounge hade läpparna varit mörklila. Men, med lite kampande på stranden och passivitetsträning på en sten, kommer han på andra tankar.
– Vi är lika envisa båda två. Jag jobbar med mjuka metoder. Det går inte att höja rösten till Rix, då blir han olycklig. Bäst är att prata och resonera med honom. Han förstår. Eller så ignorerar man ett beteende man inte tycker om och då förstår han det också. För det mesta. Livet med Rix är helt underbart 23 timmar och 45 minuter om dygnet. Den återstående kvarten blir man galen.
Till helgen ska de pröva på weight pulling för första gången. Elina är lite pirrig för det kommer att innebära många andra hundar. Rix har flera kompisar, men kan ibland lite svårt med möten. Det märker vi inget av när vi går tillbaka till kontoret. Vi möter en pudel, en mops och när vi ska fota Rix på gräsmattan dyker en skällande pinscher upp på en balkong, men Rix bryr sig inte. Han förstår att han har huvudrollen i detta reportage. Tittar regelbundet på Elina som för att kolla: ”Är det bra så här?” Och det är det, så klart, säger Elina.
Att dessa två verkligen hör samman, det kan vem som helst se. Och uppenbarligen var det också så som livet ville att det skulle vara.
RIX
Ålder: Cirka ett och ett halvt år
Ras: Amstaffblandning
Familj: Elina
Gillar mest: Elina
Speciell talang: Charma alla Elinas medarbetare och kunder på rörfirman.
Elinas bästa tips för de som funderar på att bli jour- eller helghem åt en hundstallshund: ”Det är ett fantastiskt sätt att lära sig att läsa hund och att kunna få sitt hundbehov tillgodosett, trots att man inte kan ha en egen.”