Utah och Dakota är två av de huskyblandningar som i vintras
kom in till Hundstallet. Nu lever de i nya hem, men i samma lilla by.
I Järbo finns människorna som ville ge dem en chans.
Tidigare har de bott ihop – lilla tiken Utah och lekfulla hanen Dakota. Att båda nu via Hundstallet fått nya hem i Järbo, en liten ort i Gästrikland med ungefär 2 500 invånare, är ett rent sammanträffande. Ägarna Markus Aakre (Utah) och Evelina och Patrik Jigsäter (Dakota) kände inte ens varandra. Men nu träffar vi dem och hundarna, i Evelinas och Patriks trädgård.
En nyfiken Dakota närmar sig den lite mer försiktiga Utah. De nosar på varandra, men närmare uppvaktning undanbedes av Utah, som hellre tyr sig till husse. Han är den viktigaste i hennes liv sedan den där dagen i våras, då hon fick sitt nya hem. De första tre dagarna ville hon mest gömma sig under en säng, men sedan började hon knyta an.
– Jag har aldrig varit med om en hund som tytt sig så mycket till mig. Hon skulle vara med överallt. Jag fick fick inte ens gå på toa utan att hon skulle hänga med, säger Markus Aakre och ler.
Allt började med att han fastnade med blicken på en schäfervalp vars bild någon hade gillat på Facebook. När han klickade sig vidare in på Hundstallets hemsida och började leta runt bland hundarna upptäckte han Utah – och blev fast.
– Det var ju henne jag skulle ha, säger han och klappar henne längs den smala men starka kroppen.
Vit och välpälsad med bruna och grå tecken, ett mörkt över ögat som ser ut som ett ögonbryn, är hon en riktig skönhet. Men en blyg sådan.
När Markus träffade henne på Hundstallet första gången var hon ständigt på sin vakt, och snodde runt vid minsta ljud eller rörelse. Efter en stunds promenad började hon ändå fokusera mera framåt än bakåt, och slappna av lite mer.
Just det sociala, att kunna vara med i olika sammanhang och inte vara rädd, är det han har fått träna mest.
– Hon var skygg när hon kom, men det var jag beredd på. Jag visste att det var en utmaning, men jag var redo för uppgiften, säger Markus.
Steg för steg har han försökt visa henne att saker och ting inte är farliga. Hon har varit med i sammanhang hon högst förmodligen aldrig varit i förut, och gjort stora framsteg. Nu har hon bland annat varit med på en fotbollsmatch, och efter en stund kunna lägga sig och vila bland alla människor.
En husky har länge varit en dröm för Markus, och en dag kanske det blir flera.
– Jag är ingen sommarmänniska egentligen, jag gillar vintern och jag gillar att vara i skogen, säger han, och berättar att han låtit Utah dra lite däck som ett första sätt att börja dra. Det märks att hon har instinkten, så i vinter blir det en fortsättning med skidor och spark.
Evelina Jigsäter har lång erfarenhet både av huskies och draghundsporten. Det som började som en omöjlig dröm, ledde till slut till ett jobb som handler på en draghundskennel i USA.
– Jag har alltid varit hundtokig, men det fanns allergi i min familj, så tyvärr kändes det omöjligt när jag var liten, säger hon.
Drömmen om hund gjorde att Evelina slukade allt hon kom över om hundar, och hade koll på olika raser och deras egenskaper. När så mamman till slut föreslog att de skulle ha hund ändå, var kriteriet att det var en som kunde bo i hundgård. Så kom den första huskyn in i deras liv.
– Men den fick ju komma in i huset så klart. Det blev en riktig familjehund.
Efter ett tag kom nästa husky in i huset – en som mamman fick nys om att ägaren försökte bli av med eftersom han inte klarade av den. Med två huskys hemma byggde Evelinas pappa en hundgård som var direkt förbunden med ytterdörren, vilket gjorde att de kunde gå in och ut som de ville. De fick promenader på somrarna och sparkturer på vintrarna, men några regelrätta slädturer med tvåspann blev det inte. Ändå hade Evelina Jigsäters intresse för att jobba med draghundar börjat väckas. Hon flyttade till Åre en säsong och körde turistturer för ett slädhundsföretag.
Nästa steg blev åtta månaders jobb på en tävlingskennel i norra Michigan i USA. Där fick hon träna och till och med tävla med duktiga draghundar.
– När jag kom hem bestämde jag mig för att skaffa en egen husky. Den skulle jag ta med mig till Finland, där jag skulle gå en utbildning i att starta egen turistverksamhet med slädhundar.
Men det blev inget Finland och ingen professionell draghundsverksamhet. Patrik stegade in i hennes liv. Till en början hundrädd.
Idag har han som tur är inga som helst problem att vara omgiven av, och ta kommandot över, en hel flock huskies. Förutom nykomlingen Dakota finns fyra andra hundar i familjen. Tre kastrerade hanhundar och en tik, alla av draghundstyp. Dakota är inte den första omplaceringen Evelina och Patrik tar sig an. De två vita hundarna i gänget kom de i kontakt med via en tidningsannons. De skulle egentligen bara ha en av dem. Men när de båda var till salu, och visade sig vara så misskötta, sa hjärtat att de inte kunde göra annat än att ta hand om båda. Jämfört med de hundarnas resa har Dakota varit en lätt hund att ta hand om från början.
– De första dagarna fick han inte träffa någon annan av hundarna, då ville vi bara lära känna honom. Sen fick han börja träffa en i taget, innan det blev flera tillsammans. Men det har gått över all förväntan att introducera honom i flocken, säger Patrik.
Idag är Dakota en i gänget, fortfarande lite försiktig, men allt mer självsäker. Hans skuttande kroppsspråk gör att de gissar att han är lite yngre än de tre år han uppskattats vara. Oavsett ålder är han en rolig och trevlig typ, ett välkommet nytillskott i familjen.
– Han är den enda av våra hundar som vi inte ens behöver säga åt att sitta när vi ska sätta på kopplet. Men det har vi väl Hundstallet att tacka för, säger Patrik med ett skratt, och tillägger:
– Det känns bra att ta hand om en vuxen hund som behöver ett nytt hem. Det är en speciell känsla att se hunden växa och bli en del av familjen.
Markus håller med – det känns fint att se en hund bli tryggare och mer tillgänglig.
– Nu får till och med min lillebror klappa och komma nära. Det har tagit tid, men det går framåt. När hon började tigga vid matbordet tyckte vi det var en framgång, säger han och skrattar.
– Hon har förresten lärt sig att hitta kantareller! Det trodde jag aldrig man kunde lära en husky så lätt.
Huskygänget som hittade hem
Januari 2015 hittades arton huskyblandningar övergivna i sina hundgårdar, där de varit utan mat och vatten i tre veckor. Fjorton av hundarna var i tillräckligt bra skick för att kunna tas omhand, tränas och omplaceras. Eftersom hundarna inte haft att bygga förtroende.
Ett stort tack går ut till alla som hjälpt till, och till de nya ägarna som gett dessa hundar en chans!
Text och foto: Karin
Wallén