Till slut fann den glada och mycket speciella boxern Björne sitt för-alltid-hem. Hos Barbro och Marcus i Luleå blir han älskad precis som han är.
text: Milena Bergquist foto: Hanneke Bonthuis
Snön gnistrar och himlen är knallblå denna soliga vinterdag i Hertsön, strax utanför Luleå. Stora vita vallar kantar vägarna och endast topparna av staketet sticker upp ur den djupa snön intill Barbro Englund och Marcus Poijes röda hus. Vi ska hälsa på hos Björne, Sveriges kanske mest kända hund sedan Lassie. Björne, denna boxerhanne vars öde följts av stora delar av svenska folket.
– Var beredda på en tokglad Björne, varnar Barbro när hon låser upp dörren och den stora, kärleksfulla hunden kommer emot oss med svansen viftande och de prickiga öronen vippande på sniskan.
Det märks tydligt att han känner igen fotografen Hanneke som också jobbar som hundskötare på Hundstallet. Men lyckligast blir han av att se sin matte och husse och båda får slickar i ansiktet, något som han precis börjat med efter snart fyra månader i sitt nya hem.
– Det hade gått ett och ett halvt år sedan vår älskade amstaffblandning Plexus fick somna in. Och den här gången hade vi ju bestämt att vi skulle ha en valp, en tik och helst en liten Staffordshire bullterrier. Men eftersom vi har haft en vit boxer tidigare, kunde vi ju inte låta bli att gripas av Björnes öde. Men vi hade ju bestämt oss. En valp skulle det bli, berättar Barbro.
En blick de inte kunde stå emot
Tiden gick och Barbro blev sjuk i lunginflammation. Hon låg hemma och såg på Bagges hemlösa hundar i repris. I ett avsnitt var den treåriga Björne där igen. Han satt nybadad i sin box efter att en ny blivande ägare tackat nej i sista sekund. De stora runda ögonen med den där längtansfulla blicken letade sig rakt in genom rutan och ända in i Barbros hjärterot.
– Tårarna började rinna och när Marcus kom hem från jobbet tryckte jag upp datorn med en bild på Björne i ansiktet på honom och sa: Vi måste göra något. Två dagar senare hade Marcus skickat in en intresseanmälan, berättar Barbro.
Björne hittades springande lös i en park i Stockholm när han var kring ett år gammal. Ingen ägare hörde av sig och han hamnade på Hundstallet. Han fick snabbt ett nytt hem, men ägaren blev sjuk och Björne kom tillbaka. Ett nytt hem dök upp, men där blev det tydligt att Björne varken kunde träffa eller bo ihop med andra hundar. Tillbaka till Hundstallet – igen.
Stallchefen Jenny Lindahl på Hundstallet som hade hand om Björnes omplacering insåg att denne boxer måste få komma till ett hem med människor som kunde hantera och acceptera honom precis som han var, med alla sina egenheter. Ett hem utan andra hundar, katter och barn som gjorde Björne stressad. Ett hem med stor hunderfarenhet som kunde hantera en hoppande och skuttande boxerhanne på 36 kilo som ibland under promenaderna kunde få känsloöverslag och börja omrikta. Det betyder att han vid ett hundmöte kan bli så stressad att han börjar nafsa den som håller i kopplet. Att hitta ett hem som uppfyllde alla dessa krav visade sig inte vara lätt. Björne blev kvar på Hundstallet i över ett år. Många var intresserade och många blev upprörda över Hundstallets hårda krav, men Jenny gav sig inte, för Björnes skull. När hon såg intresseanmälan från Barbro och Marcus hade hon nästan gett upp hoppet. Paret på Hertsön, åtta kilometer utanför Luleå, uppfyllde alla önskningar och krav. Och mer därtill.Han flyttade in direkt
Inte långt därefter for Barbro och Marcus de 92 milen ner till Stockholm för att hämta hem sin nya familjemedlem. Det blev ett tårfyllt farväl när de skulle resa tillbaka. Hundstallets alla anställda, alla volontärer och Anders Bagge med filmteam stod på rad och vinkade. Inte ett öga var torrt. En av volontärerna hade packat en ryggsäck till Björne full av leksaker och godis.
– Jag var lite orolig hur han skulle klara den långa resan, men det var inga problem. Han var hur lugn som helst. En bit på väg rastade vi honom. När Barbro skulle gå på toa följde han henne med blicken och väntade. Det var som om det alltid hade varit vi tre, berättar Marcus.
Väl hemma klev Björne in i sitt nya hem, nosade runt och åt sedan middag med god aptit. Sedan lade han sig ovanpå Marcus smutsiga klädhög och somnade gott. Och på den vägen är det. Det var som han visste att det var här skulle han bo och här hörde han hemma.
– Björnes ”egenheter” är ingenting jämfört med Plexus. Vi köpte honom när han var åtta månader gammal och då var han rädd för precis allt och ibland rent av omöjlig. Vår vita boxer Tequila var den enda hund han tyckte om. Det var en resa att göra honom trygg, men det gick fint. Han blev 9,5 år, berättar Barbro.
Att Björne vaktar sin mat ibland, nonchalerar de bara. Allt bus han gjort är att sno en prydnadskudde och lägga i sin egen biabädd och en dag när Barbro och Marcus kom hem hade han hela ansiktet fullt av handkräm.
Snö är lite läskigt
Björne har en tydlig på- och avstängningsknapp, även om han helst skulle vilja leka hela dagen på typiskt boxervis. När Hundstallets tidning är på besök verkar han vara fullt medveten om att han är centrum för all uppmärksamhet och sköter sig exemplariskt. Då och då kommer han med en boll och tycker att nu har vi väl pratat länge nog, men han är inte tjatig utan lägger sig snällt mitt under bordet och väntar tålmodigt i hallen när vi ska ut på promenad.
– När det var 25 minus var han inte så pigg på att gå ut. Men vem är det? Han är inte heller så pigg på att ha täcke eller sele på sig, säger Barbro.
Idag är det bara minus 11 och kylan verkar inte bekomma Björne det minsta. Han studsar lyckligt vid sidan av Marcus, som nu har lärt sig att se när Björne är på väg att bli stressad och som nu lugnt och försiktigt kan avleda och dämpa
honom innan han helt går upp i spinn.
– Han tycker att snö är lite läskigt och följer helst i våra fotspår när den är djup, men han blir allt modigare, säger Barbro.
Sakta men säkert börjar Björne upptäcka sin nya plats på jorden. Ett stenkast från huset där de bor ligger ett stort naturreservat och inte långt borta ligger havet med långgrunda stränder. Marcus och Barbro ser fram emot våren och att introducera Björne till nya miljöer och att lära sig mer om vad han tycker om och vad de kan göra tillsammans. De är helt förberedda på att möta Björnes alla ”sidor”.
Att bli älskad för den man är
Vad de däremot inte var förberedda på var den mediauppståndelse som följde i Björnes fotspår. Riks- och lokalpressen har varit på besök och gjort reportage. Han har fått brev, presenter och stor uppmärksamhet i sociala media. I Luleå är han stadens mest kända hund och överallt möter de människor som stannar upp och ropar: Är det Björne?
Kanske är det ögonen; stora, runda och lite rödkantade. Kanske är det den vänliga, nyfikna och intelligenta blicken som liksom ser rakt in i själen. Kanske är det den ständigt viftande svansen, hit och dit eller runt, runt som på en propeller. Oavsett vad så har denna livsglada hund en innerlighet som öppnar människors hjärtan. Och egentligen är vi och Björne inte så olika. Alla längtar vi efter att få bli älskade precis som vi är och att få hitta hem.
