Dagen då Jenny och Lovisa hämtade de 29 sjuka, skitiga, livrädda och panikslagna hundarna var en dag av kaos. Men dramat fick ett lyckligt slut för nästan alla. En efter en har hundarna upptäckt att livet faktiskt kan vara både kul och njutbart.
Text: Milena Bergquist Foto: Hanneke Bonthuis
Det började som ett rop på hjälp strax före jul förra året då en mycket olycklig kvinna i Västra Götaland kontaktade Hundstallet. Hon hade 29 hundar som hon inte längre kunde ta hand om.
– Vi tvekade inte. Hon hade haft samtal med Länsstyrelsen som uppmanat henne att kontakta oss. Det var starkt och modigt av henne att fatta ett sådant beslut, säger Hundstallets stallchef Jenny Lindahl som hade hand om fallet.
Någonstans på vägen hade denna uppfödning gått över styr och det hade blivit på tok för många hundar. Kanske på grund av tjuvparningar och livets ibland olyckliga, skoningslösa och oförutsägbara händelser.
Räknade inte med storm
Hundstallet höll på att förbereda sig för julledigheter, både för personal och hundar. Eftersom det krävdes noggrann planering och en hel del logistik att kunna transportera upp alla hundarna till Åkeshov bestämdes det att hämtningen skulle ske efter helgerna. Den andra januari åkte Jenny och hundskötaren Lovisa ner de 45 milen till västkusten för att hämta hundarna. En hyrd hundtransportbil med släp och chaufför från Doggsen hundcenter var beredd att möta upp på plats för att köra hundarna till Åkeshov. Allt var noga förberett. Vad de inte hade räknat med var stormen Alfrida som var på väg in västerifrån.
– Vi gav oss iväg klockan halv sju på morgonen för att komma fram i god tid för att kunna lasta hundarna och sedan köra tillbaka direkt. Men stormen tilltog för varje mil vi åkte och vi fick köra oerhört långsamt. Hade vi vetat hur illa det skulle bli, hade vi valt en annan dag. Men samtidigt var det ju tur att vi kom när vi kom, berättar Jenny.
Gården var svår att hitta då mobiltäckningen kom och gick, men vid ett-tiden var de framme. Boningshuset låg ensamt och mörkt i en dal omgiven av bergsknallar och hade det inte varit för hundskallen, hade de trott att allt var öde. På avstånd kunde de se en rastgård full av avföring.
– Kvinnan kom ut ur det alldeles mörka huset och lämnade över hundarna en efter en. De var osocialiserade och många både kissade och bajsade på sig av rädsla när vi lastade dem i bilarna. Det var svårt. Svårt att se hur de hade levt och svårt att se hur plågad kvinnan var.
Jenny som har arbetat på Hundstallet i 29 år, har sett mycket. Arbetet har lärt henne oerhört mycket om hundar, men också om människor. Hon dömer inte, utan hon vet att
de allra flesta vanvårdsärenden döljer en tragisk historia. Hon vet att alla människor kan falla igenom sina skyddsnät och hamna i situationer de inte kan hantera. I sådana här och liknande situationer gäller det att inte förlora sig i känslor.
– I sådana här sammanhang är det viktigt att man är rationell och håller sig kvar i sin yrkesroll. Jag känner starkt för hundarna i sådana här fall, men också för ägaren, säger Jenny.
Efter en dryg timme av kaos och hårt arbete var bilarna fulla av mycket oroliga hundar. Kvar på trappan till ett mörkt hus stod en ensam kvinna. Hur hennes liv kommer att te sig, det vet vi inte. Men vi vet att för de 29 var detta resan som skulle förändra deras liv för alltid.
Lukt av vanvård och panik
I kiss- och bajsfläckiga kläder körde Jenny och Lovisa tillbaka mot Åkeshov. Vid åttatiden på kvällen var de framme och möttes av ett par kollegor, redo att hjälpa till. Allt var noga förberett. Här gällde det att jobba med både livremmar och hängslen för att ingen av hundarna skulle smita. Skulle de göra det, skulle de förmodligen aldrig komma tillbaka. Allt gick som smort även om åsynen och lukten av vanvård och panik var påtaglig och kommer att stanna kvar i många av hundskötarnas minne för alltid.
De 29 bestod av huvudsakligen portugisiska vattenhundar. Resten var korsningar med rasen Cirneco dell’etna. Det fanns en kull med tolvåringar, en kull med tioåringar, en kull med sexåringar och en kull med tvååringar och en kull valpar på cirka ett halvår. Inga papper på hundarna gick att uppbringa. Gemensamt för dem alla var att de var mer eller mindre skräckslagna. Många var så rädda att de kastade sig mot dörrarna som leder ut till rastgårdarna. En del gömde sig bara de såg skymten av en hundskötare. De äldre kullarna var lite modigare och verkade veta vad ett koppel var, men många av de yngre kissade på sig av rädsla när de första gångerna skulle få gå på en promenad.
– Vissa av dem var lättare att få med ut på promenad, men många av hundarna var så pass rädda att de bara ville fly undan. I dessa fall var vi tvungna att sätta lite lätt press på dem genom att försiktigt få på dem halsband och koppel och sedan ta med dem ut så att de så småningom skulle förstå att promenader är något positivt, berättar Jenny.
Att få alla de 29 genomsökta av veterinärerna Ulla och John-Filip tog tid. Dessutom skulle de alla badas, klippas och bli rena från intorkad avföring. Många munnar har fått tandsaneras och många inflammerade öron medicineras. Hundstallet fick kalla in extra personal och alla tillgängliga volontärer för att kunna ge alla den vård, omsorg och tid de förtjänade. Tre av de äldre hundarna var dock i så dåligt skick att de fick somna in.
Att övervinna rädsla
Sakta men säkert började de återstående 26 att förstå att människor, promenader och snö kan vara behagligt. Till och med njutbart och kul. Tack och lov har alla varit mycket förtjusta i köttbullar vilket hjälpt till med socialiseringen.
– Det är nog det bästa med att jobba här. Att se livrädda hundar långsamt öppna upp och få förtroende för oss. Att se hur de övervinner sin rädsla. Det tröttnar jag aldrig på. Hundar är fantastiska på att glömma och öppna upp för nytt, berättar Jenny.
Två av valparna var först ut med nya hem. I skrivande stund har även Cookie, Leo, Ella, Annie, Ebba och Alice flyttat till nya hem.
– Vi kommer säkert hitta hem till dem alla, även om vi ställer stora krav. Det måste vara människor med stor hundvana, med stora hjärtan, mjuka händer och mycket tålamod, då många har en lång resa kvar och det måste få ta den tid det tar. Helst önskar vi att de får komma till hem på landet, med så lite stress som möjligt.
Att de allra flesta nu är redo, går inte att ta miste på. De som tidigare kissade på sig och gömde sig så fort de hörde steg i korridoren står nu på bakbenen med framtassarna mot gallerdörrarna för att få lite gos eller godis.
– De har gjort enorma framsteg, så vi har gott hopp, säger Jenny.
[Redaktörens anmärkning. När denna artikel publiceras på hemsidan har nästan alla hundar i ärendet fått sina andra chans och hittat sina nya kärleksfulla hem.]