Två dagar i januari 2015 har etsat sig fast i minnet på Hundstallets Anna Beijer och Johan Bergvall. De glömmer aldrig synen av de övergivna och svältande polarhundarna.
TEXT: Milena Bergquist
DAG 1.
Det var en kall och snöig söndag. Hundpedagogen Anna Beijer hade jour när polisen ringde och berättade att de hade hittat en död man på en gård några mil utanför Stockholm. Gården var full av polarhundar, kunde de komma omedelbart? Anna och ytterligare en hundpedagog tog var sin bil och gav sig iväg.
– Nästan framme såg vi två hundar springa lösa. Så fort de såg oss, stack de in i skogen. Vid gården låg snön otrampad. Förutom polisens bilar syntes inga spår av människor. Allt låg spökligt öde. Flera olika hägn var fulla av hundar som verkade närmast apatiska. Vi såg ingen avföring alls. De måste ha ätit upp allt eller svultit länge, berättar Anna.
Enligt polisen hade mannen legat död i flera veckor. Hundarna hade överlevt genom att äta snö. När Anna och hennes kollega närmade sig inhägnaderna blev hundarna skräckslagna och skällde, morrade, hoppade och sprang av och an.
– Vi bestämde oss för att börja med de två som var lösa och det gick förhållandevis lätt att fånga in dem, eftersom de var så utsvultna. Med hjälp av köttbullar och hundfångare lyckades vi få tag i dem. Men hur skulle vi göra med de andra?
Det var bara att ta några djupa andetag och stålsätta sig inför en svår uppgift med extremt rädda och hungriga hundar. Efter många köttbullar, lock och pock och tack vare att hundarna var så svultna lyckades de fånga in hälften av dem. Inne på Hundstallet i Åkeshov sänktes värmen i ett av stallen och livrädda sattes hundarna två och två i varje box med dörren till rastgården öppen så att kyla kunde komma in.
– Hundarna hade ju levt utomhus och hade kunnat dö av värmeslag om vi inte sänkte temperaturen. De var livrädda och det var så smärtsamt att inte kunna ösa in mat till dem. Men, precis som med svältande människor, måste man börja med att ge små, små portioner. På kvällen tänkte jag på de hundar som var kvar där ute i kylan på gården och jag sov inte många timmar den natten, berättar Anna Beijer som nu fem år senare minns varenda detalj av räddningsaktionen. Allt har etsats sig fast.
DAG 2.
Denna måndagsmorgon blev ingen vanlig morgon för Johan Bergvall. Tillsammans med Anna Beijer och ytterligare en kollega for de ut för att hämta de återstående polarhundarna.
– Jag var förberedd på att det skulle vara illa, men att det skulle vara så illa, det hade jag inte kunnat föreställa mig. Magra, rädda hundar i något slags hägn, skräp och bråte överallt. Vi var tvungna och gå in i bostadshuset för att se om det gömde sig några hundar där inne. Det gjorde det inte, men vi möttes av en fruktansvärd misär, det värsta jag någonsin sett – och jag har sett mycket, berättar Johan.
Hundarna fångades in, en efter en, men en svart tik lyckades fly in under en altan. När Johan lyste in med en ficklampa såg han två ögon lysa långt inne i mörkret.
– För att försöka få tag på henne bröt vi först upp altangolvet, men då kröp hon in i ett hål under grunden. Det fanns ingen annan råd än att jag fick krypa in efter henne. Hon skakade och tryckte sig längst in i ett hörn, men jag lyckades få ut henne till slut, berättar Johan.
När det mörknade satt alla hundarna, utom en, i bilarna. Det var en tik som kanske tidigt lyckats ta sig ut i friheten och blivit så förvildad att inte ens mat lockade. Viltvårdare i trakten satte upp en fälla, men hon var för smart för att låta sig fångas. De monterade en kamera och såg att hon varje natt kom smygande ut från skogen och sov på verandan till huset. Trots många försöka att fånga in henne, gick det inte, och hon fick avlivas på plats.
Två av de 18 räddade hundarna fick avlivas av medicinska skäl, men 16 återfick sakta men säkert tilliten till människan. Alla hundskötare tilldelades tre hundar var och satt i timtal inne hos hundarna för att skapa förtroende och få kontakt. Vissa gick snabbt att socialisera, för andra tog det längre tid. Men, även med de mest tveksamma kunde omplaceras till slut och alla har det bra idag tillsammans med sina familjer. Hur gick det då för lilla Lyra, hon som kröp allra längst in under huset? Jo, hon bor i Skåne och lever ett härligt liv.
På bild är Lyra som räddades av Anna och Johan.