Om hundar kunde berätta.
Viggo var hemlös i Los Angeles, adopterades av ett svenskt par, flög till Sverige, hamnade på Hundstallet … Till slut fick han ro, acceptans och kärlek hos Maria och Göran. Syskonen Tim och Mysan kom på köpet.
text: Milena Bergquist foto: Hanneke Bonthuis
Ingen kan smyga sig in ohörd hos Maria och Göran Gustafsson. En liten armé på tre mycket stora hundar i väldigt små kroppar larmar när de hör obekanta steg i trapphuset.
– Tack, tack, men nu är det bra. De är välkomna, säger Maria med lugn röst, skallen tystnar och sedan viftar alla svansar av lycka och upphetsning.
– Ignorera dem bara. Låt dem komma till er när de lugnat sig. Och var lite försiktig med Tim. Han kan bitas, om han är på det humöret.
Vi bjuds på nybakad popcornkaka. Viggo hoppar upp i Marias knä, snurrar ett varv och lägger sig väl till rätta medan Tim och Mysan får hålla tillgodo med soffan. Det är Viggo som är äldst, har huvudrollen och han vet om det. Den lilla chihuahua-blandningen är så smart man bara kan bli efter att ha överlevt som gatuhund i Los Angeles. Hur han hamnade han där, och hur länge han levde övergiven och hemlös, det vet ingen. Vi vet bara att han hamnade på ett hundstall och adopterades av ett svenskt par som tog med honom till Sverige. Väl hemma kunde paret inte längre ha honom och han hamnade på Hundstallet i Åkeshov.
– Ja, jag undrar ofta vad han har varit med om. Viggo är ju en liten tuff hund. En överlevare. Det är nu drygt sex år sedan han kom till oss, säger Maria.
Hon och Göran har haft många chihuahuor, närmare bestämt fyra stycken före Viggo. Det var Betty, Ceasar, Castor och Amanda. Alla oändligt älskade och saknade.
– På ett och ett halvt år dog tre av dem, vilket var så smärtsamt. Castor fick vi ta bort akut och till slut var det bara gamle Ceasar kvar. Då sa jag till Göran: Hädanefter tänker jag bara ta hand om hundar som behöver hjälp.
MAN FÅR INTE TRÄNGA SIG PÅ VIGGO
De anmälde sig som jourfamilj på Hundstallet. Efter en kort tid fick Maria syn på Viggo på hemsidan. De höga öronen och de bärnstensfärgade ögonen såg rakt in i Maria, som skickade in en intresseanmälan. Tyvärr för sent. Viggo hade redan hämtats av en annan familj. Men, den elfte november 2013 ringde Hundstallet och frågade: ”Är ni fortfarande intresserade?”
– Vi åkte dit samma kväll, jag, Göran och Ceasar. Viggo och Ceasar gillade varandra och Viggo fick följa med oss hem. Ett beslut vi inte har ångrat. Ceasar blev som valp på nytt. Viggo hade lämnats tillbaka till Hundstallet på grund av att han hade bitit någon. Han har bara bitit mig en enda gång och då var det mitt fel. Man får inte tränga sig på Vig- go. Han har stor integritet och accepterar man det, är det inga som helst problem.
2014 tog åldern ut sin rätt för Ceasar. Maria ringde till Hundstallet för att fråga om de ville ha hans kläder, halsband
och andra saker för att ge till nyinkomna småttingar. Det ville de gärna, men under samtalet fick hon också frågan om familjen skulle kunna tänka sig att vara jourfamilj till en liten problemhund vid namn Tim. Absolut, sa Maria.
TIM BET ALLA, STORA SOM SMÅ
– De varnade oss för att han var ett litet monster. Han bet alla, stora som små, människor som hundar. Han var verkligen besvärlig med ett sådant humör. Till slut gick det inte här hemma heller, vi fick ge upp och lämna tillbaka honom, berättar Maria.
Tiden gick. Tim var svår att omplacera. Men, personalen på Hundstallet kunde också se hans goda sidor, som humor och livsglädje. De hoppades så att det skulle dyka upp någon som skulle kunna älska och acceptera honom, med alla hans knasigheter. Maria kunde inte heller släppa tankarna på den lille rädde, arge Tim och på allt svårt han varit med om.
– Jag lyckades övertala familjen om att ge honom en chans till. Det fick han och sakta men säkert har Tim blivit en helt annan hund. Han är ett charmtroll, när han själv vill. När omplacerare och jourhemsansvariga på Hundstallet har hittat en familj som Gustafssons, som inte räds över de mest problemfyllda hundar, då ligger det nära till hands att man slår en signal när det är kris. Så blev fallet för lilla Mysan.
HON VAR RÄDD FÖR SIN EGEN SPEGELBILD
Hon kom in som ett vanvårdsärende på hösten 2018 tillsammans med flera andra småhundar. De hade växt upp i ett stängt utrymme, aldrig varit ute, aldrig gått i koppel och var inte rumsrena. Mysan var så skräckslagen att hon var rädd för sin egen spegelbild.
– Men, så söt. Vi prövar, svarade jag och det gick. Vi fick lära henne allt, i långsam takt. Hon tydde sig till mig direkt och blev som ett plåster, som klister, och det är hon än idag, men hon är en ljuvlig hund, berättar Maria.
Det är dags för eftermiddagspromenaden. Tre lyckliga små hundar skuttelihoppar fint vid Maria och Görans sida med Viggo i ledningen. Vid kanten av den lilla stigen blommar nyutslagen knallblå scilla, men gänget har bråttom till hundgården. Väl där kör Göran ett träningspass med Tim som älskar att göra tricks. Mysan springer på små utflykter, men rantar mest efter Maria. Viggo vaktar modigt flocken när några rejäla rottweilers stillsamt promenerar förbi. Han har lärt sig den hårda vägen på gatorna i Los Angeles, att det gäller att försvara sig så gott det går.
– Hundar är det bästa som finns och det är så fantastiskt roligt att kunna ge dem den trygghet och kärlek de förtjänar. Det gäller bara att ha tålamod och framför allt: att acceptera dem som de är med sina fel och brister. Och de ger så otroligt mycket kärlek tillbaka. Hundar är KÄRLEK, säger Maria.
En långresenär, en strykrädd och en instängd. Tre hundar som fått en andra och tredje chans, tre som har hittat hem till en älskad flock i Täby. Och där det finns hjärterum, finns det stjärterum. Gustafssons fortsätter som jourfamilj att stötta andra hundar som behöver en paus från Hundstallet i väntan på ett nytt hem. Och Viggo och de andra hjälper till.
Dags att lämna hundgården för denna gång. Mysan vill helst bli buren av Maria. Tim vill vara hos Göran. Viggo vill gå själv. Så klart.
Viggo har en egen bok! I serien Tassavtryck berättar tio före detta hundstallshundar sin historia. Berättelserna bygger alla på en sann historia med lite fantasi. Alla med lyckligt slut. Köp på vårt öppna hus eller beställ på Adlibris eller Bokus.
[box]
Maria om att bli jourfamilj för en Hundstallshund
- Om man inte kan skaffa en egen hund är detta ett härligt och givande sätt att ändå ha hund. Alla är sådana individer och alla lämnar spår även om de bara stannar en kort tid.
- Att ha en jourhund ger erfarenhet och man lär sig att ”läsa” hund.
- Låt hunden bara vara när du tar hem dem. Träng dig inte på. Låt den få nosa in sig. När den känner sig trygg, kommer den till dig.
- Ge hundarna tid. Hitta inte på en massa, utan anpassa aktivitet efter hunden. Vissa kanske du kan ta med på en semester i fjällen, andra har bara behov av närhet. Träffa inte en massa nya människor som hunden kan bli stressad av.
- Visst fäster man sig, men det ger så mycket glädje att kunna få öppna sitt hem för en hund som behöver få stimulans eller vila.
[/box]
