Dylan kom till oss på Hundstallet efter att han hittats lämnad övergiven på en spårvagn. Ingen vet hur länge han åkt runt med spårvagnen ensam innan någon uppmärksammade detta och tillkallade polisen. Det kan ha varit timmar, det kan ha varit hela dagen.
Ingen vet vad Dylan varit med om eller varför han lämnades där – allra minst han själv.
Dylan var, med all rätt, antagligen lite chockad när han kom till oss. Så mycket trauman och förändringar på så kort tid. De första dygnen låg han mest still och skakade i sin bädd.
Efter att vi undersökt Dylan lätt upptäckte vi också att Dylan var vanvårdad. Svansen hade flera gamla skador – den såg ut att ha blivit bruten eller klämd och sedan läkt ihop fel och dessutom saknades toppen. Klorna var så långa att han inte kunde gå normalt, tänderna så misskötta att de satt löst.
Vi bäddade ner Dylan varmt, fick i honom lite köttbullar och vätskeersättning. Till slut piggnade han till och efter ett par dagar var han, trots allt, relativt pigg och glad.
Alla hundar som kommer in till oss har med sig sin historia. Detta är det tyngsta med det här jobbet. Att höra alla de här historierna.
Hundar som blivit vanvårdade, som aldrig haft något tryggt hem, som aldrig fått en kärlek och omtanke som de förtjänat, som blivit slagna och utsatta för alla möjliga övergrepp, som fått svälta, frysa, ha ont. Hundar som varit helt ensamma och utelämnade… listan är, tyvärr, alltför lång.
Det är lätt att bli bitter. Lätt att tappa tron på mänskligheten. Lätt att vilja blunda.
Jag berördes av någon anledning extra mycket av Dylan. Jag satt mycket med honom och vi blev snabbt kompisar. Dylan vågade snabbt lita på mig. Några dagar senare tjöt han av glädje när han såg mig. Att få vara med om något sånt ger en väldigt speciell känsla. Som att man klistrat ihop väldigt tunt, fint och värdefullt porslin och gjort det helt igen, Som att man gjort något väldigt stort.
Men egentligen är det ju Dylan som är den stora hjälten här. Det är han som är modig nog att våga förlita sig på mig – trots att jag är människa. Det är han som är glad och munter – trots allt han varit med om, trots att han kanske har fysiskt ont.
Jag ser upp till alla hundar som kommer till oss på Hundstallet – de är alla så modiga och så tappra. De kommer hit med sorg, trauman och smärta. Men ändå visar de ändå alltid upp sina finaste sidor. De ger oss alltid en ny chans. Och sedan när vi hittat ett nytt hem till dem så öppnar de sina hjärtan igen. För så gör hundar – de litar på oss.
Jag önskar att vi alltid hade förtjänat det.